Rättvisepartiet Socialisterna - Uddevalla.

Med bakgrund av en snabb medlemsrekrytering och början till en 5:e partiförening i Göteborgsregionen höll Rättvisepartiet Socialisterna i lördags en fest för att nya och gamla medlemmar skulle lära känna varandra.

Festen som hölls på Hisningen var oerhört lyckad och samlade 67 personer. RS Göteborg/Västsverige växer snabbt och sociala aktiviteter fungerar som ett utmärkt verktyg att sammansvetsa medlemmarna i de olika partiföreningarna. Att så många som 10 st kom från Uddevalla var speciellt trevligt och många medlemmar efterlyser redan fler liknande tillställningar.

RS Göteborg

Volvo och Saab måste förstatligas

10 000-tals jobb i hela Västsverige är hotade

Kan personbilstillverkningen i Sverige räddas?
Volvo PV har sedan juni i år varslat sammanlagt 6 000 anställda, varav 1 200 konsulter. Totalt vill man spara 4 miljarder kronor. Samtidigt har Saab Automobil gått med miljardförluster under flera år och har under året dragit ned ytterligare på produktionen.
Frågan är om eran av svensk personbilstillverkning är över eller om det finns någon väg ut ur krisen?

Volvo PV drabbas av den inbromsan­de konjunkturen och finanskraschen. I USA, som är en stor marknad för Volvo, har kreditåtstramning­en lett till ett drastiskt ras.
Situationen förvärras ytterligare av krisen för Volvo PV:s ägare, Ford. Under andra kvartalet 2008 gick Ford med 52 miljarder kronor i förlust. Ifjol tvingades Ford sälja sina statusmärken Jaguar och Land Rover. Det ryktas nu att man också vill sälja Vol­vo, vars huvudkontor också har flyttats ut från Fords högkvarter. Inget talar för att Ford, som länge mjölkat vinster ur Volvo, skulle vara villiga el­ler kapabla att stötta sitt dotterbolag med nödvändiga investeringar.

Volvos stora inkomstkälla har under en lång rad år varit stora bensinförbrukande bilar som stadsjeepen XC 90 till den amerikanska marknaden.
För tre år sedan, när dollarn låg runt 10 kronor, sålde Volvo 140 000 bilar i USA. Under år 2007 sålde man 106 000 bilar och dollarkursen låg på runt 7 kronor. År 2008 har försäljningsvolymerna i USA sjunkit ännu mer. Samtidigt som Volvo gjorde snabba pengar på sina SUV:ar i USA sköt oljepriserna i höjden. Och klimatlarmen skapade en ny miljömedvetenhet bland bilköparna.
Plötsligt blev hybridbilen Toyota Prius, som hånats i bilbolagens styrel­serum, en succé. Volvo, som gjort en misslyckad satsning på gasdrivna bilar stod helt utan miljömotor och var tvungen att "låna" en motor från Ford. Samtidigt gjorde andra företag miljösatsningar. GM tog i samarbete med mobiltelefonföretaget LG fram batterier till "plug-in"-bilen ­Chevrolet Volt, som beräknas kunna köra upp till 100 km på batteridrift. Volvo pressas dessutom av nya miljölagar.

Volvo måste alltså hämta in ett försprång när det gäller mindre miljöfarliga bilmodeller. Dessutom mås­te man bryta sitt beroende av den am- erikanska marknaden. Detta ska man klara i en situation där man har en ägare som troligen vill sälja Volvo. Lägg till detta den stenhårda konkurrensen i personbilsbranschen och den värsta krisen sedan 1929.
Utan radikala förändringar ser framtiden mörk ut. Även om de flesta bedömare inte tror att Volvo försvinner som bilmärke finns ett konkret hot mot produktionen i Sverige. Tillsammans har Volvos tre fabriker i Göteborg, Uddevalla och Gent i Belgien en kapacitet på cirka 600 000 for-don per år. Eftersom Volvo räknar med att hamna under 400 000 fordon för 2008 kommer frågan om fabriksnedläggningar troligen att ställas. Och det är på Torslandaverken som de bränsleslukande stora modellerna görs, medan man i Gent tillverkar mindre och bränslesnålare bilar.
Även om problemen på Volvo PV är stora kan Saab Automobils svens- ka tillverkning vara i ännu större fara. Facktidningen Dagens Arbete varnar för att fabriken i Trollhättan, håller på att "svältas ut". Man menar att GM minskar produktionen så mycket att fabriken inte kan gå med vinst och riskerar att läggas ned. Samtidigt har GM byggt en ny fabrik för nya SAAB-modeller i Mexiko.

Vad kan göras? Problemen inom fordonsindustrin är ett argument för förstatligande.
Alternativet till nedläggningar och avindustrialisering skulle vara ett statligt ägande av de fyra fordonstillverkarna, där man kan lägga samman det tekniska och industriella kunnande som finns i företagen. Med detta som grund skulle en långsiktig satsning på miljövänliga transporter kunna göras.
Dagens fossilbränsleförbrännande personbilar måste bytas ut mot kollektivtrafik där det är möjligt. Samtidigt måste en stor del av jordens for- donspark ersättas av miljövänligare personbilar.
Behovet av kunniga bilarbetare in­om en grön fordonsindustri är större än någonsin.

De på kort och medellång sikt bästa alternativen för vägtrafiken, särskilt för stadstrafik, förefaller vara el- och laddhybridbilar, möjligen i kombination med andra generationens miljövänligt bränsle (diesel från biomassa). På längre sikt kan vätgas bli ett helt koldioxidfritt alternativ.
Behovet av att försvara jobben och kampen mot den globala uppvärmningen kräver en grön socialistisk industripolitik. Inom ramen för en samhällelig planering och statligt ägande skulle Sveriges bil-, elektronik- och energibolag kunna mobiliseras för en satsning på elbilar.
Den senaste tidens varsel bland de stora svenska fordonstillverkarna är ett symptom på den globala krisen för fordonsindustrin. Många av de stora bilföretagen dras med stora förluster. SAAB Automobiles ägare GM, världens näst största biltillverkare med 8,6 miljoner bilar 2003, gjorde en förlust på 93 miljarder kronor under första kvartalet 2008. Lysande undantag är Volvo Lastvagnar och Scania, som under en lång rad år har gjort stora vinster. Men oavsett vinstnivåer präglas hela industrigrenen av kortsiktiga vinstintressen där arbetsmiljö och långsiktiga investeringar åsidosätts.

Bilindustrin är fortfarande en av de viktigaste näringsgrenarna i världen. År 2007 tillverkades 73 miljoner fordon runt om i världen - en produktion till vilken hälften av världens gummi och 15 procent av världens stål användes. I Europa jobbar 2,3 miljoner människor direkt inom fordonsindustrin och cirka 10 miljoner hos företag med kopplingar till fordonsproduktionen. Dessutom sysselsätter varje person inom bilindu­strin ytterligare tre till fem personer - exempelvis inom offentlig eller privat service.
Fordonsindustrins svarar också för 16 procent av den svenska indu­strins totala investeringar (2007). Teknik som upptäcks och utnyttjas tidigt inom bilindustrin kan också utnyttjas av andra industrigrenar.

I en internationell jämförelse är Sverige unikt i sitt beroende av fordonsindustrin. Med bara nio miljoner invånare finns här fyra fordonstillverkare med totalt 140 000 personer sysselsatta, som under 2007 också stod för 14,7 procent av den svenska varu-exporten.
Inom bilindustrin brukar man pra­ta om motorindustriella kluster. Ansamlingen av bilindustri i Västsverige, med 70 000 anställda, är ett exempel på ett sådant kluster. Produktionen kräver ett nätverk av underleverantörer med ett brett tekniskt kunnande som levererar sin specifika del av den färdiga bilen.
I dagens så kallade "sekvensproduktion", där lagerhållning minimeras, måste underleverantörerna kun- na leverera på några timmars varsel, vilket kräver geografisk närhet.
Av de svenska underleverantörer­na levererar flera både till personbils- och lastbilsfabriker. Faller personbilstillverkningen bort kan alltså lastbilstillverkningen drabbas då nätverket av underleverantörer tunnas ut.
Det är mot bakgrund av fordonsindustrins relativa tyngd som bilkrisen ska ses. Massavskedanden får en- orma sociala och ekonomiska konsekvenser. Olika underleverantörer är ofta helt dominerande i sin kommun och en nedläggning kan vara förödande för orten. Om en hel bilfabrik läggs ned kan en hel landsända avindustrialiseras, då även möjligheten till annan industriell produktion försvåras. De senaste årtiondenas försämringar av det sociala skyddsnätet gör saken än mer allvarlig. Enligt beräkningar får en Volvoarbetare enbart ut 59 procent av sin lön i a-kassa.
Dagens kris på finansmarknaden har också ökat lånekostnaderna. Det gör att fordonstillverkarna drabbas dubbelt. I stort sett alla köp av tunga fordon görs med hjälp av lån. Faktum är att Volvo själva lånar ut pengar till cirka 30 procent av sina kunder, för att de ska kunna köpa sina fordon.
Samtidigt är biljättarna själva en del av de senaste årtiondenas alltmer parasitära kapitalism. På samma sätt som Wall Streets banker har man belånat de egna företagen i allt större utsträckning, för att öka avkastningen till aktieägarna.

Volvokoncernen gick under år 2007 från 23 miljarder kronor i kassa­kistan till ett underskott på 4,3 miljar­der. Att den ökade belåningen inte har gått till nya investeringar bekräftas av en kartläggning av 20 svenska industriföretag gjord av facktidningen Dagens Arbete. År 2006 satsade de svenska industriföretagen 101 miljarder kronor på aktieutdelningar, men bara 56 miljarder på investeringar. Volvokoncernen höjde aktieutdelningen med 50 procent under 2007, sedan riskkapitalisten och företags­plundraren Christer Gardell köpt en stor aktiepost i företaget och krävt högre avkastning.
De svenska fordonsföretagen har varit extremt lönsamma under de senaste åren.
Så sent som under det andra kvartalet 2008 blev Volvo AB:s vinst 7,2 miljarder kronor. Årslönerna för de 1 400 varslade inom Volvo LV motsvarar bara cirka 7 procent av denna summa.
Man kan fråga sig varför ägarna inte investerar mer i sina företag trots de gigantiska vinsterna? Svaret är enkelt. Utveckling av nya fordonsmodeller kräver stora och långsiktiga in- vesteringar. Det kan handla om nya maskiner och teknologi, både hos bilfabriker och underleverantörer. En kapitalist som investerar i en ny bilmodell kan därför tvingas vänta i tio år på eventuell avkastning.
Detta leder till att kapitalet istället allt mer söker sig till kortsiktig speku­lation. Eller till att man tömmer företagen på tillgångar. Resultatet är en fordonsindustri utan teknologi att klara av exempelvis klimatkrisen.

Krisen inom fordonsindustrin är ett bevis för kapitalismens oförmåga att utveckla samhället och ett argument för ett förstatligande av de stora industriföretagen.
Bara om kapitalismens kortsiktiga drivkrafter avskaffas kan nödvändiga långsiktiga investeringar göras.

Patrik Brännberg

---

Hittills under 2008 har mer än 7 600 jobb försvunnit inom fordonsindu­strin, de flesta i Västsverige.

Företag	Totalt	I Sverige
Volvo Lastvagnar	1 900	1 480
Volvo Construction Equipment	600	600
Volvo PV	6 000	3 900*
Olika underleverantörer**	1 613	1 613

*Till detta tillkommer mellan 0-1 200 så kallade konsulter.

Rädda jobben - inte kapitalisterna

Till att rädda jobb och rusta upp vården finns det "inga pengar" - men till banker och spekulanter. Privatiseringsminister Mats Odell har pre- senterat en räddningsplan för bankerna.

Räddningsplan? Tills nyligen påstods ju de svens­ka bankerna vara ett un- der av stabilitet. Det var ju snarare det privata kapitalet som påstods skapa jobb. Privatisering var ett mål i sig.
Mats Odell betalade i vintras 41 miljoner kronor till investmentbanken Morgan Stanley som "rådgiva­re" i utförsäljningen av statliga Vin&Sprit. Förra helgen skrev samme Odell i Svenska Dagbladet och varnade för "råkapitalism".

Varslen inom bilindustrin fortsätter.
- Det är sjukt orättvist. Det tycker alla, säger Agu­sto Neideitter som arbetat 15 år hos Volvo Lastvagnar.
Han syftar på att företaget de senaste två åren gjort en vinst på 42 miljarder kronor. Av det har man delat ut 31 miljarder direkt till aktieägare.
Också inom vården ho­tas hundratals jobb i bland annat Norrbottens, Västerbottens och Västernorrlands landsting.
Men för högerregering­en, med stöd av socialdemokraternas Mona Sahlin och Tomas Östros, handlar allt nu om att rädda bankerna. Samma banker som gick med 86 miljarder kronor i vinst under 2007.

Sverige ska följa EU:s stora "räddningspaket". Det betyder att garantera lånen mellan bankerna och att starta en fond som ska ställa upp med aktiekapital till bankerna. Finansminister Anders Borg talar om att "rekonstruera" bankerna, vilket i sig visar hur bräckliga även de svenska bankerna är.
I rekordfart, utan demokratiska diskussioner, genomförs drastiska och jät- telika ekonomiska paket.
I Sverige finns erfarenheterna från 1990-talet, då den ekonomiska krisen och "bankakuten" ledde till att 100 000-tals jobb försvann, både i industrin och den offentliga sektorn.
Sänkta pensioner och högre priser på medicin fanns med bland de nedskärningar som drevs
igen­om.
Det som nu behövs är att alla bankernas räkenskapsböcker blir offentli­ga, att bankerna och bilin- dustrin förstatligas under demokratisk löntagarkontroll. Ja till demokratisk, socialistisk planering - nej till privatisering och spekulation.

Krisen slår mot kommunerna

Den ekonomiska krisen slår snabbt mot kommunsverige. Enligt Sveriges Kommuner och Landstings (SKL) senaste prognos väntas till exempel Luleå kommun förlora 46 miljoner kronor i skatteintäkter under 2009. För den socialdemokratiska kommunledning­en är nya nedskärningar en självklarhet.

SKL:s prognos från augusti innebar 4,4 miljarder kronor mindre i intäkter för kommunsverige än vad som är budgeterat för år 2009.
Den senaste prognosen, som sä­ger sig ta hänsyn till finanskrisen, ger en betydligt mer negativ bild. För år 2009 beräknas skatteinkomsterna bli 5,8 miljarder kronor lägre, för år 2010 9,9 miljarder och för år 2011 11,2 miljarder kronor lägre.
Dessutom finns  det fortfarande en stor risk för att krisen blir djupare än så. I SKL:s prognos beräknas BNP-tillväxten bli 0,8 procent för år 2009, men redan år 2010 bli 3,4 procent och 3,1 procent år 2011.

Kapitalister och nyliberala regeringars uppblåsning av en kasinoekonomi baserad på avregleringar och enorma krediter (lån) har pågått under mån­ga år. Tillsammans med låga reallöne­ökningar har detta skapat en jättelik överkapacitet inom industrin.
Fram till nyligen har detta kunnat klaras av genom att hushåll, när lönen inte räckt till, istället lånat till konsum­tion, men den vägen är nu stängd. Allt tyder därför på en djupare och långvarigare kris än vad SKL-ekonomerna hoppas på.
- Den finansiella krisen och lågkonjunkturen, orsakad av att marknaden och spekulanterna har fått fritt spelrum, är den värsta sedan 1929 och riskerar att leda till dramatiska nedskärningar. Det finns inget som heter "den sista nedskärningen". Vi måste redan nu dra ett streck i sanden vad gäller nedskärningar. Kan staten ge bankerna stödlån på 400 miljarder kronor så finns det pengar till skola och vård också, säger David Hedberg, kommunanställd och ersättare i Luleå kommunfullmäktige för Rättvisepartiet Socialisterna.
Krisen beror inte på att det är brist på resurser i samhället, tvärtom. Istället stannar kapitalismen när kapitalisternas möjligheter till vinster minskar. Staten beräknas ha ett överskott i finanserna år 2008 på 163 miljarder kronor.

Storföretag och banker har ett antal rekordår bakom sig, vilket har fyllt kassakistorna i företag och hos de allra rikaste. Faktum är att den rikaste tiondelen nu återigen har nästan lika stor förmögen­het som de 90 procent "fattigaste". Vi får gå tillbaka till början av femtio- talet för att hitta liknande siffror.
Att ifrågasätta den fördelningen och kräva mer pengar till kommuner och landstings välfärdsverksamhet är dock inget som de etablerade partier­na gör. Tvärtom är de alla nu beredda till nya stora nedskärningar, samtidigt som de har uppmuntrat den spekulationsekonomi som fördjupar kapitalismens kris. I Luleå planeras det för nedskärningar av 260 jobb i skolan.

- Ett exempel på att kommunerna inte förstått riskerna med det finansiella kasinot var Luleås försök tidigare i år att lösa underskott genom affärer som skulle ge tillfälliga pengar till kassan. Till exempel planerade de att säl­ja ut gymnasiebyn till Royal Bank of Scotland. Banken var redan då i kris på grund av att man var djupt insyltad kreditbubblan, och har nu blivit förstatligad, säger David Hedberg.
Nu behövs ett gräsrotsuppror underifrån i hela landet med krav på att spekulanterna ska betala den kris de själva har skapat. Offentliga sektorn behöver massiva investeringar och nya jobb, inte nedskärningar.
Jonas Brännberg

Aldrig i modern tid har behovet av ett nytt och brett sociali-stiskt arbetarparti känts så på- trängande som nu, då världen gastkramas av den kapitalistiska krisen och Mona Sahlin i spetsen för s försöker forma ett "fördjupat" regeringsalternativ tillsammans med miljöpartiet, men utan v, genom att i en rad frågor lägga sig så nära moderaterna som möjligt. Ställd inför denna utmaning gör vänsterpartiet allt för att också de visa sig så "ansvarsfulla" mot det rådande rövarsystemet och dess spelregler att också de kan va­ra med i en sådan regering.
Att Mona Sahlins, Peter Erikssons och Maria Wetterstrands utspel om en rödgrön allians utan v, med en utblick ända till 2020, inte ens var förankrat i den socialdemokratiska partistyrelsen vittnar om en to­tal avsaknad av inre demokrati i den socialdemokratiska partiorganisationen.
Manegen har krattats av en lång räcka s-rapporter från "rådslag" om allt från skolan, skatterna, flyktingpolitiken och sjukvården till välfärdspolitiken, med det uttalade målet att vinna tillbaka den välbärgade medelklassen. Nu försöker Mona Sahlin cementera en politik så nära högeralliansens som möjligt förutom i ett fåtal profil­frågor, som ett snäpp radikalare miljöretorik tillsammans med miljöpartiet.
Högervridningen av s har gått så långt att den till sist har börjat oroa det annars helt handlingsförlamade fackliga etablissemanget. Sekos ordförande Janne Rudén och Handels ordförande Lars-Anders Häggström har till exempel på DN Debatt efterlyst en socialdemokratisk "front med vänstern", samtidigt som de invänder mot att socialdemokratins nya välfärdspolitik låter "mer som en kravretorik som lika gärna skulle kunna ha kommit ur alliansens valplattform".

Under press från fackpampar och partidistrikt har Mona Sahlin tvingats göra "en pudel" och bjuda in Lars Ohly till nya förhör om den ekonomis­ka politiken. Det sker samtidigt som Sahlin, Eriksson och Wetterstrand på DN Debatt upprepat att det är "en grundförutsättning för att ingå i en samarbetsregering att ställa upp på det regelverk kring statsbudgeten (budgettaket m m) som skapades efter förra krisen på 1990-talet".
Dessa piruetter sker samtidigt som varenda kapitalistisk regering nu tvingas kasta sina budgettak överbord under brandkårsutryckningar för att med hundratals eller till och med tusentals miljarder kronor av skattebe- talarnas pengar försöka rädda bankerna från en härdsmälta.
Om en ny regering samtidigt ska kunna rädda bankerna, erbjuda Ford och GM exceptionella stöd till den hotade bilindustrin, återställa en del av a-kassan, öka klimatsatsningarna och gå med på en stor del av högerns skattesänkningar inom ramen för snäva budgettak leder detta raka vägen till nedskärningar, arbetslöshet och fördjupad recession. Vänsterpartiet, som hittills stått tyst och handfallet inför krisen, har nu helt utan egen förskyllan hamnat i rampljuset tack vare Sahlins blunder och de för v så smickrande reaktionerna inom s och LO. Dessvärre tyder inget på att Lars Ohly, som över allt annat vill ta v in i regeringen, nu tar chansen att marke­ra mot socialdemokratins högervridning.

Inte ens inför den miljardrullning av skattebetalarnas pengar som nu börjat ner i till exempel bankernas och bilindustrins svarta hål, förmår vänsterpartiet att ifrågasätta det kapitalistiska ägandet av dessa bolag. Att som till exempel Siv Holma, som företräder v i riksdagens finansutskott, hävda att det "är nästan omöjligt" att förstatliga sånt som ägs från utlandet är en ursäkt som inte håller. Att till exempel rädda Volvo och Saab från det dödliga greppet av sina krisande äga­re och samtidigt ställa om transportsektorn till en storsatsning på kollek- tivtrafik och elhybridbilar är omöjligt utan statligt ägande under kontroll av de anställda.
Det är hög tid att väcka idén om ett nytt och brett antikapitalistiskt parti även i Sverige.

- Självklart kommer jag åka på Kongressen. Detta är en av de viktigaste händelserna i år, det är partiets högsta beslutande organ, desto fler som åker till kongressen från Uddevalla/Ljungskile partiförening desto starkare kommer vi att stå politiskt inför 2009, säger Ammar Khorshed från RS Uddevalla



- Jag åker på kongressen av flera skäl, först och främst de politiska. Men också för att träffa kamrater från övriga landet och ta del av deras arbete. Alla landsomfattande samlingar är viktiga för att stärka partiet lokalt, man blir alltid riktigt inspirerad, säger Kim Holmstedt RS Uddevalla

Volvo Lastvagnar varslar nu 1 400 anställda. Av dessa finns 980 i Sverige, 610 bara i Göteborg. Och inget garanterar att det­ta är de sista varslen, trots enorma vinster.
Varslen har retat upp arbetarna. Det är inte konstigt, då företaget förra år­et gjorde en vinst på hela 22 miljarder kronor, varav hälften gick rakt ned i aktieägarnas fickor. Året innan gjordes en vinst på 20 miljarder, då gick hela vinsten till aktieägarna.

Aktieutdelningen skulle ha kunnat gå till investeringar, men istället har företaget tagit ett lika stort lån som aktieutdelningen var förra året, enkelt räknat 11 miljarder kronor. Lika ab­surt är det att bara räntan skulle kun­na betala lönen till dem som varslats.

Detta betyder att företaget lånat för att dela ut till aktieägarna, samtidigt som man sparkar de som jobbat ihop till vinsten. För Volvo LV går med vinst, varslen beror på ren kapitalistisk girighet. Företaget gjorde sin största kvartalsvinst någonsin andra kvartalet i år med hela 7,2 miljarder kronor.
Enbart en veckas vinst skulle kun- na ge de 1 400 varslade en årsinkomst var. Sådan är kapitalismens logik.
Rättvisepartiet Socialisterna (RS) säger tydligt, inte ett jobb bort. IF Metall måste ta strid för sina medlemmar. RS-medlemmar på lastvagnar kan vittna om en växande kritik mot den s-styrda verkstadsklubben som bara svansar efter företagsledningen. Facket måste agera och om de inte gör det måste initiativen kom­ma underifrån för protester som skul­le kunna visa vägen för att rädda jobben.

Kristofer Lundberg

Volvo Personvagnar varslar nu ytterligare 3 300 personer om uppsägning. I Göteborg handlar det om 1 650 arbetare och 580 tjänstemän. I Olofström 410. Sammanlagt är 6 000 anställda inom personvagnar runt om i världen, med tjänstemän och konsulter inräknade, varslade om uppsägning. Men varslen drabbar många fler än de anställda på Volvo. I själva verket drabbas 10 000 tals jobb. Hela fordonsindustrin skakas av varsel. På fem månader har enbart Lear Corporation, som är underleverantör till Volvo, halverat sin arbetsstyrka.
 
Trots att varslen avlöser varandra ger inte facket någon som helst glimt av att de är beredda att kämpa för jobben. Volvos verkstadsklubb skriver i ett pressmeddelande att varslet berör 1 650 metallare i Göteborg. "Det innebär att totalt 2 250 kollektivanställda i Göteborg tvingas lämna företaget", skriver klubben.

Olle Ludvigsson, verkstadsklubbens ordförande, säger endast att "nu är spekulationerna över, vi har en klar bild av läget för Volvo Personvagnar". Han ger inget som helst sken av att facket är beredd att kämpa för jobben. Istället säger han "Ovissheten som våra medlemmar levt med under en längre period har bidragit till en stor oro och frustration. Men nu när vi ser den verkliga omfattningen av varslet, kan vi fokusera på förhandlingsarbetet med turordningar och hur vi praktiskt löser alla de omflyttningar som neddragningarna innebär". Det är nästan så man kan tro att det är Volvo-vd:n själv som talar.
Oron och frustrationen minskar inte hos de 1 000-tals som förlorar jobben samtidigt som inget visar att detta skulle vara sista varslet.
Den nye vd:n Stephen Odell signalerar just detta. "Det är svåra tider. Vi behöver dra ner mer än vi trott", sade han på presskonferensen och signalerade samtidigt att det kan komma fler varsel.
 
Så länge som facket inte tar kampen för jobben kan fler uppsägningar komma. Fackets passivitet är inget annat än ett hånfullt slag i ansiktet på de tusentals arbetare som förlorar sina arbeten och sin försörjning. Rättvisepartiet Socialisterna uppmanar nu till protester. Om inte facket är beredda att agera så måste protesterna organiseras underifrån.
 
Kristofer Lundberg

Efter beskedet om ytterligare varsel på Volvo personvagnar i Göteborg ökar oron bland de anställda. Samtidigt växer ilskan över fackets tystnad och oförmåga att ta kamp för att försvara medlemmarnas intressen.

Först kom ett varsel om 1200 avskedanden innan sommaren och nu ytterligare ett på 900 IF Metallanslutna. Situationen är alarmerande. Kan det­ta bli slutet för personbilsindustrin i Göteborg och Västsverige? Kommer bilindustrin att gå samma öde till mö­tes som varven? Den totala förlusten av jobb kan bli minst lika omfattande som när hela varvindustrin utraderades. Krisen slår stenhårt, samtidigt som det sägs att Ford vill sälja Volvo PV. Det behövs nu en massiv kamp för jobben. "Facket måste sluta stå med hatten i hand och buga" som en Volvoarbetare sa till Offensiv.

Volvoarbetarna kräver i ett brev till arbetsmarknadsminister Littorin ett omfattande utbildningsprogram som kan höja kompetensen samtidigt som jobb kan räddas i väntan på "bättre tider", samtidigt som en rimlig arbetstakt i monteringen kan skapa jobb samt spara ryggar och leder. Fler än de 1 000 som senast varslats kan räddas med en taktneddragning och sex timmars arbetsdag.

Volvos kris handlar dels om finans-krisen, dels om överproduktion och dels om ökad efterfrågan på miljövänliga alternativ.
Hela transportmedelsindustrin kräver en stor omställning för att minska klimatpåverkan, med krav på politiska beslut och planering. Något som i sig stärker kraven på förstatligande under arbetarkontroll.

Kristofer Lundberg