Rättvisepartiet Socialisterna - Uddevalla.

Irlands Nej till Lissabonfördraget chockar samhällstopparna

Privatiseringar och arbetarnas rättigheter nyckelfrågor i folkomröstningen

Med ett valdeltagande som var högre än normalt för en folkomröstning, 53,1 procent, förkastades Lissabonfördraget (den omdöpta EU-konstitutionen) klart och tydligt i Irland torsdagen den 12 juni med 53,4 mot 46,6 procent. Då nejsidan låg efter i alla opinionsundersökningar, fram till sista veckan, är detta en enorm chock för det politiska etablissemanget och storföretagen på Irland.

Regeringen, med nye premiärministern Brian Cowen, den största delen av oppositionen i parlamentet, inklusive labour, företagar- och jordbrukarorganisationerna, större delen av fackföreningsledningarna, kyrkorna, media och all andra delar av etablissemanget gick samman och använde sina ofantliga resurser till att uppmana folk att rösta ja. De är nu helt klart chockade över valresultatet.

Detta är också en viktig förlust för storföretagen och den politiska elit som kontrollerar EU.

"Med all respekt för det irländska valresultatet kan vi inte tillåta att Europas stora majoritet duperas av en minoritet av en minoritet av en minoritet", kommenterade Axel Schafer, socialdemokratisk (SPD) ledare för tyska förbundsdagens kommitté för EU-frågor. Några kommentatorer hävdar att Irland, ett land med mindre än en procent av EU:s befolkning, inte kan tillåtas "råna" hela Europa.

Men verkligheten är att om EU vore demokratiskt skulle alla länder inom EU folkomrösta om Lissabonfördraget och med nej i Irland och de tidigare nejrösterna mot EU-konstitutionen som grund skulle det förkastas av arbetarklassen i många länder. Den verkliga minoriteten som dominerar livet för Europas miljoner är de minimala härskande klasserna.

Socialist party (CWI i Irland) var en viktig del av nej-kampanjen. Vi kombinerade våra egna oberoende aktiviteter med deltagande i en bredare, lösare kampanj - Kampanjen mot EU-konstitutionen (CAEUC), där tretton andra partier, grupper och aktivister förde fram en progressiv och vänsterståndpunkt. Sinn Fein, det enda partiet med representanter i parlamentet som var emot fördraget, var framträdande speciellt i media men deras främsta krav, att fördraget kunde och borde omförhandlas, var svagt och delvis kanske en förberedelse för att möjligen stödja ett sådant fördrag när de går med i en framtida regering.

Joe Higgins viktiga roll

Det är ingen överdrift att säga att Socialist Partys representant Joe Higgins spelade en väldigt viktig roll under kampanjens gång. Joe var nej-sidans kunnigaste representant; han konfronterade och avslöjade etablissemangets främsta representanter från politiska partier och företag. Detta har i allmänhet erkänts.

I Evening Herald från 13 juni citerade medieanalytikern och konsulten Terry Prone sina tio orsaker varför Lissabon besegrades och hon listade Joe Higgins som en av de tio. "De misslyckades inse det intryck politiska vildar som Joe Higgins har. Joe Higgins är en institution. Han är mer än en kuriositet. Människor som inte haft ett uns vänster inom sig identifierar sig med honom på grund av att de tycker att han är ärlig och passionerad och slagfärdig. Om han sa att sjukvården kommer att privatiseras skulle det ligga och gnaga i dem."

Under folkomröstningskampanjen hävdade ja-sidan att Lissabon i huvudsak handlade om en "modernisering" av EU och att förändra EU:s strukturer så att ett större EU kunde arbeta mer effektivt. De försökte förringa de viktiga politiska, ekonomiska och militära aspekterna i detta långa och praktiskt taget oläsliga dokument som Lissabonfördraget är.
Medan Socialist Party behandlade militarismen i fördraget uttömmande, koncentrerade vi oss på hur fördraget underlättade för privatiseringar av viktiga offentliga tjänster som sjukvård och utbildning, samt hur fördraget innebar angrepp mot löner och arbetarnas rättigheter.
Fördraget skrevs avsiktligt för att göra det svårare att visa på dess nyliberala och arbetarfientliga innehåll. Det innehöll ett så kallad Program för Grundläggande Rättigheter, som inte tillförde några nya lagliga rättigheter för arbetare men användes av labourpartiet och fackföreningsledare som ett rättfärdigande för sitt deltagande i ja-kampanjen.

Till skillnad från det förra fördraget då etablissemanget lyckades med ja-kampanjen då de spelade på mantrat "förvägra inte tio östeuropeiska länders rätt att gå med i EU", kunde de inte denna gång hitta starka argument att bygga runt sin kampanj. Kampanjarbetare för ja försökte undvika detaljerna i Lissabonfördraget och istället föra fram idén om att Europa har varit bra för Irland, vilket inte tog med i beräkningen de förändrade ekonomiska och sociala förhållanden som arbetande människor i Irland upplever.

Artikel 188c i fördraget, som tar ifrån stater möjligheten att lägga veto på avtal vad gäller sjukvård och utbildning, skulle öppna för framtidsperspektivet att finansiella spekulanter, som en rättighet, skulle kunna blanda sig i och plocka russinen i de vinstrikaste delarna av sjukvård och utbildning. Dessa kapitalistiska gamar skulle tvinga fram nya avgifter och i grunden underminera viktiga offentliga tjänster.
Lissabon fortsatte politiken att sätta rätten att handla och "göra affärer", med andra ord sätta rätten att göra vinst och exploatera i centrum av EU och högre än arbetares rätt till en anständig lön och förhållanden. Det gav vidare EG-domstolen rätten att fortsätta döma till förmån för storföretag över arbetare (dvs Laval- och Ruffert-domarna).

Privatiseringar och arbetares rättigheter

Privatisering och arbetarnas rättigheter var viktiga punkter genom hela kampanjen. Socialist Party, genom Joe Higgins ingripande, hjälpte till att tvinga upp dessa frågor på dagordningen och även genom våra stora affischer som kunde ses i viktiga städer.

Två av affischerna sa: "Inga privatiseringar inom sjukvård och utbildning - Nej till Lissabon" och "Försvara arbetarnas löner och förhållanden - Nej till Lissabon". Jämfört med i stort sett alla andra affischer, som hade bleka, meningslösa paroller, förde våra fram klara uttalanden i nyckelfrågor och fick ett verkligt inflytande.

Under en debatt i radion klagade Mary Harney, hälso- och sjukvårdsminister, bittert över att Joe Higgins och Socialist Party hade satt upp affischer över hela landet där de hävdade att sjukvården skulle privatiseras. Ett e-mail som kom till Socialist Party från en kvinnlig väljare konstaterade: "Jag måste säga att jag verkligen var tveksam fram till jag såg er affisch. När jag såg att SF [Sinn Fein] var det enda partiet som förespråkade ett nej tänkte jag rösta ja då jag inte är någon anhängare av SF, men då jag är en anhängare av er sedan lång tid tillbaka, och alla era åsikter, och att er affisch förespråkade ett nej fick det mig att ändra min åsikt".

Dagligen anklagade ja-sidan, vilket även inkluderade ledarna för labourpartiet och fackföreningarna, Socialist Party och nej-sidan rent ut för "skrämselpropaganda" och de hävdade att service och rättigheter skulle säkras av en ja-röst. I detta sammanhang är det väldigt betydelsefullt att fördraget blev så tydligt förkastat i de viktigaste arbetarområdena.

Under kampanjen underlättade media för ja-sidan genom att försöka underminera nej-sidans argument. För en del människor tycktes det nog som om striden hamnat i ett dödläge där varje påstående motsagts av respektive kampanjorganisation. Så en viktig fråga som inställde sig var, litar du på vad det politiska- och företagsetablissemanget säger om fördraget? Helt klart är att instinkten hos viktiga delar av arbetarklassen visar att de inte litade på eliten!

Efter en ekonomisk uppgång under 15 år i Irland, och en brist på ett politiskt alternativ och masskamp bland arbetande människor, påverkades människors stämning och självförtroende och attityd. Förkastandet av Lissabon var emellertid ett uttryckligt ställningstagande av arbetarklassen. Det accepterades öppet av kommentatorer att folkomröstningsresultatet visade att arbetarklassen hade gått till valurnorna i högre utsträckning än medelklass- och rikare områden där fördraget accepterades mer.

Det fanns vissa reaktionära element på nej-sidan som till exempel "Libertas", en front skapad av nyliberala irländska miljardären Declan Ganley. Coir var en paraplyorganisation som förde perifera religiösa element och reaktionära abortmotståndare samman. Dessa grupper gavs orättmätig betydelse, speciellt under kampanjens sista vecka, i ett försök att skrämma människor att rösta ja. De frågor dessa organisationer förde fram, hotet om högre företagsbeskattning och aborträttigheter osv, fick emellertid inget betydande genklang under kampanjen.

Förvränga nej-segern

I omröstningens efterspel kommer media och regeringen att förvränga orsakerna till varför människor röstade nej. Men som en kvinna skrev i ett e-mail till Socialist Party: "Jag är rasande på våra politiska representanter. Jag tyckte de avfärdade och förringade nej-kampanjen och de irländska väljarnas intelligens. Ni emellertid, tydliggjorde mina egna åsikter vad gäller Europa, globalisering, privatisering och demokratins sönderfall, bekymmer som jag vet delas av många. Att regeringen använder abort och militärtjänst för att förklara nej-sidans seger är enbart en syndabock för att rädda ansiktet, bekräftar det faktum att de inte delar majoriteten av irländska arbetarnas verklighet".

Vad sker nu? Detta resultat innebär inte att Lissabonfördraget har försvunnit. Sanningen är troligen så att EU-etablissemanget inte vet exakt vad de ska göra men är helt inställda på att gå vidare. EU:s förberedelse för en intensifiering av konkurrensen med USA och Kina, och jakten på marknader, resurser och inflytande är viktigt för dem. Om, efter detta resultat, ratificeringen av fördraget fortsätter av respektive regeringar är det troligt att de kommer att försöka gå vidare. De kommer troligen att försöka pressa Irland att rösta igen eller hota irländarna att de kommer att "lämnas kvar"!

Samtidigt har en del av oppositionspartierna som gav sitt stöd till fördraget sagt att de kommer att motsätta sig en repris av omröstningen, och helt klart skulle en repris utgöra allvarliga faror för det politiska etablissemanget påi Irland. Men regeringen i Dublin har, väldigt medvetet, inte uteslutit detta alternativ.
Vad som är klart är att den bästa uppföljaren till denna seger är ett aktivt svar från arbetande människor, att människor att aktiverar sig på arbetsplatserna, bostadsområdena, skolorna och universiteten för att bygga en opposition mot kapitalistisk nyliberal politik. Socialist Party kommer att göra allt i sin makt att hjälpa till i bygget av sådana kampanjer och rörelser. Resultatet avslöjar den helt avgörande klyftan mellan arbetande människor och etablissemanget, inklusive ledningen för labourpartiet och fackföreningarna. Detta visar på det viktiga behovet av att bygga ett nytt massparti för arbetande människor.

Socialist party drev en livfull nej-kampanj, som inkluderade media, massaffischering, utdelning av tiotusentals flygblad, valstugor i många stadscentra, dörrknackningar och mängder av offentliga möten och debatter. Vår kampanj gjorde ett definitivt intryck och utvecklade ytterligare Socialist Partys rikstäckande profil.
Debatterna mot ledande figurer från ja-sidan som vi organiserade i Cork, Limerick och Dublin var de största offentliga debatterna i frågan i dessa städer och hade en viktig inverkan. Antalet deltagare var 170, 200 och 100 på respektive plats.
Socialist Party kommer att anordna offentliga uppföljningsmöten, kommande vecka, i flera städer och vi är säkra på att nya människor kommer att gå med oss på grund av den roll Socialist Party spelat i denna viktiga seger och på grund av vårt klara socialistiska alternativ till den nyliberala kapitalismen

Kevin McLoughlin,
Socialist Party (CWI Irland - RS systerparti), Dublin

CWI Chile

CWI Bolivia


CWI Brasilien

Tyskland

Israel


Kina

Belgien


Ryssland

CWI Sri Lanka

CWI Kascmir

Henrik Foogel är medlem i Rättvisepartiet Socialisterna i Uddevalla och är nyligen hemkommen från ett besök på Kuba. Offensiv träffar honom för en intervju om resan, kuba och revolutionen.  

Vad är ditt intryck av Kuba och det kubanska folket?
 - Det var inte så att någon såg fattig ut, det var inga gatubarn och folk hade vad de behövde. Kubanerna var öppna, varma och trevliga människor. Jag kännde mig hela tiden välkommen.  

Du befan dig på Kuba när Fidel Castro deklareradde sin avgång, märktes det på gatan bland befolkningen?
- Nä det märktes inte direkt, folk pratade om det och viste om det, men inte mer än så. Men de flesta tror inte att skillnaden blir så stor, Fidel lever ännu och har ändå stor aktoritet och inflytande.  

Det sägs att kubanerna inte vågar prata politik med turister av rädsla, hur uppfattade du det?
-  Jag kan inte tala för alla, men de jsom jag pratade med, vilket var många, vågade öppet tala om vad de tyckte. De var inte alls rädda.  

Det talas här om att ungdomar i "den tredje generationen" som varken upplevt Batistadiktaturen eller åren av välstånd då kuba hade ekonomiskt stöd från sovjetunionen är fientliga till regimen, stämmer det?
- Jag märte inte av någon fientlighet mot regimen, Fidel var snarare omåttligt populär även bland de unga. Däremot fanns det en kritisk inställning till att man tyckte att den yngre generationen inte släpptes fram i politiken, att det var de äldre gardet som höll sig fast vid makten.  

Vilken utveckling tror du Kuba tar efter Castro, och vad skulle kunna utveckla och försvara revolutionen?
- Jag är rädd för att utvecklingen under Raul går mer mot marknadsekonomi. Det skulle öppna upp för större klassskillnader och vara ett stort bakslag. Den planerade ekonomin måste försvaras men sättas under arbetarkontroll. Vad som händer på Kuba kommer att avgöras vad som händer internationellt och vilket stöd som den kubanska arbetarklassen får från arbetarrörelsen utanför Kuba. Ett internationellt samarbete och kontakter med folket på borde samlas med möten och diskutioner på och utanför Kuba om hur revolutionen kan försvaras.  

intervju Kim Holmstedt