s och mp utan v, och sedan med v men kanske utan v? eller
Aldrig i modern tid har behovet av ett nytt och brett sociali-stiskt arbetarparti känts så på- trängande som nu, då världen gastkramas av den kapitalistiska krisen och Mona Sahlin i spetsen för s försöker forma ett "fördjupat" regeringsalternativ tillsammans med miljöpartiet, men utan v, genom att i en rad frågor lägga sig så nära moderaterna som möjligt. Ställd inför denna utmaning gör vänsterpartiet allt för att också de visa sig så "ansvarsfulla" mot det rådande rövarsystemet och dess spelregler att också de kan vara med i en sådan regering.
Att Mona Sahlins, Peter Erikssons och Maria Wetterstrands utspel om en rödgrön allians utan v, med en utblick ända till 2020, inte ens var förankrat i den socialdemokratiska partistyrelsen vittnar om en total avsaknad av inre demokrati i den socialdemokratiska partiorganisationen.
Manegen har krattats av en lång räcka s-rapporter från "rådslag" om allt från skolan, skatterna, flyktingpolitiken och sjukvården till välfärdspolitiken, med det uttalade målet att vinna tillbaka den välbärgade medelklassen. Nu försöker Mona Sahlin cementera en politik så nära högeralliansens som möjligt förutom i ett fåtal profilfrågor, som ett snäpp radikalare miljöretorik tillsammans med miljöpartiet.
Högervridningen av s har gått så långt att den till sist har börjat oroa det annars helt handlingsförlamade fackliga etablissemanget. Sekos ordförande Janne Rudén och Handels ordförande Lars-Anders Häggström har till exempel på DN Debatt efterlyst en socialdemokratisk "front med vänstern", samtidigt som de invänder mot att socialdemokratins nya välfärdspolitik låter "mer som en kravretorik som lika gärna skulle kunna ha kommit ur alliansens valplattform".
Under press från fackpampar och partidistrikt har Mona Sahlin tvingats göra "en pudel" och bjuda in Lars Ohly till nya förhör om den ekonomiska politiken. Det sker samtidigt som Sahlin, Eriksson och Wetterstrand på DN Debatt upprepat att det är "en grundförutsättning för att ingå i en samarbetsregering att ställa upp på det regelverk kring statsbudgeten (budgettaket m m) som skapades efter förra krisen på 1990-talet".
Dessa piruetter sker samtidigt som varenda kapitalistisk regering nu tvingas kasta sina budgettak överbord under brandkårsutryckningar för att med hundratals eller till och med tusentals miljarder kronor av skattebe- talarnas pengar försöka rädda bankerna från en härdsmälta.
Om en ny regering samtidigt ska kunna rädda bankerna, erbjuda Ford och GM exceptionella stöd till den hotade bilindustrin, återställa en del av a-kassan, öka klimatsatsningarna och gå med på en stor del av högerns skattesänkningar inom ramen för snäva budgettak leder detta raka vägen till nedskärningar, arbetslöshet och fördjupad recession. Vänsterpartiet, som hittills stått tyst och handfallet inför krisen, har nu helt utan egen förskyllan hamnat i rampljuset tack vare Sahlins blunder och de för v så smickrande reaktionerna inom s och LO. Dessvärre tyder inget på att Lars Ohly, som över allt annat vill ta v in i regeringen, nu tar chansen att markera mot socialdemokratins högervridning.
Inte ens inför den miljardrullning av skattebetalarnas pengar som nu börjat ner i till exempel bankernas och bilindustrins svarta hål, förmår vänsterpartiet att ifrågasätta det kapitalistiska ägandet av dessa bolag. Att som till exempel Siv Holma, som företräder v i riksdagens finansutskott, hävda att det "är nästan omöjligt" att förstatliga sånt som ägs från utlandet är en ursäkt som inte håller. Att till exempel rädda Volvo och Saab från det dödliga greppet av sina krisande ägare och samtidigt ställa om transportsektorn till en storsatsning på kollek- tivtrafik och elhybridbilar är omöjligt utan statligt ägande under kontroll av de anställda.
Det är hög tid att väcka idén om ett nytt och brett antikapitalistiskt parti även i Sverige.
Att Mona Sahlins, Peter Erikssons och Maria Wetterstrands utspel om en rödgrön allians utan v, med en utblick ända till 2020, inte ens var förankrat i den socialdemokratiska partistyrelsen vittnar om en total avsaknad av inre demokrati i den socialdemokratiska partiorganisationen.
Manegen har krattats av en lång räcka s-rapporter från "rådslag" om allt från skolan, skatterna, flyktingpolitiken och sjukvården till välfärdspolitiken, med det uttalade målet att vinna tillbaka den välbärgade medelklassen. Nu försöker Mona Sahlin cementera en politik så nära högeralliansens som möjligt förutom i ett fåtal profilfrågor, som ett snäpp radikalare miljöretorik tillsammans med miljöpartiet.
Högervridningen av s har gått så långt att den till sist har börjat oroa det annars helt handlingsförlamade fackliga etablissemanget. Sekos ordförande Janne Rudén och Handels ordförande Lars-Anders Häggström har till exempel på DN Debatt efterlyst en socialdemokratisk "front med vänstern", samtidigt som de invänder mot att socialdemokratins nya välfärdspolitik låter "mer som en kravretorik som lika gärna skulle kunna ha kommit ur alliansens valplattform".
Under press från fackpampar och partidistrikt har Mona Sahlin tvingats göra "en pudel" och bjuda in Lars Ohly till nya förhör om den ekonomiska politiken. Det sker samtidigt som Sahlin, Eriksson och Wetterstrand på DN Debatt upprepat att det är "en grundförutsättning för att ingå i en samarbetsregering att ställa upp på det regelverk kring statsbudgeten (budgettaket m m) som skapades efter förra krisen på 1990-talet".
Dessa piruetter sker samtidigt som varenda kapitalistisk regering nu tvingas kasta sina budgettak överbord under brandkårsutryckningar för att med hundratals eller till och med tusentals miljarder kronor av skattebe- talarnas pengar försöka rädda bankerna från en härdsmälta.
Om en ny regering samtidigt ska kunna rädda bankerna, erbjuda Ford och GM exceptionella stöd till den hotade bilindustrin, återställa en del av a-kassan, öka klimatsatsningarna och gå med på en stor del av högerns skattesänkningar inom ramen för snäva budgettak leder detta raka vägen till nedskärningar, arbetslöshet och fördjupad recession. Vänsterpartiet, som hittills stått tyst och handfallet inför krisen, har nu helt utan egen förskyllan hamnat i rampljuset tack vare Sahlins blunder och de för v så smickrande reaktionerna inom s och LO. Dessvärre tyder inget på att Lars Ohly, som över allt annat vill ta v in i regeringen, nu tar chansen att markera mot socialdemokratins högervridning.
Inte ens inför den miljardrullning av skattebetalarnas pengar som nu börjat ner i till exempel bankernas och bilindustrins svarta hål, förmår vänsterpartiet att ifrågasätta det kapitalistiska ägandet av dessa bolag. Att som till exempel Siv Holma, som företräder v i riksdagens finansutskott, hävda att det "är nästan omöjligt" att förstatliga sånt som ägs från utlandet är en ursäkt som inte håller. Att till exempel rädda Volvo och Saab från det dödliga greppet av sina krisande ägare och samtidigt ställa om transportsektorn till en storsatsning på kollek- tivtrafik och elhybridbilar är omöjligt utan statligt ägande under kontroll av de anställda.
Det är hög tid att väcka idén om ett nytt och brett antikapitalistiskt parti även i Sverige.
Ett vänsterparti i kris håller kongress
Den 6 juni inleder vänsterpartiet sin kongress i Norrköping. Det är ett parti i kris som kongressar. Motståndet mot högeralliansen gör inga avtryck i partiets opinions- och medlemssiffror. Inte heller har partiet spelat någon framträdande roll i de kamprörelser som utvecklats mot högerpolitiken, varken på riksplanet eller lokalt.
Istället har partiets ledning tagit ett ytterligare steg högerut sedan valförlusten 2006. Det allt överskuggande målet är att få bilda regering med socialdemokraterna efter valet 2010.
Träffande är att Lars Ohly motsatt sig kravet på politisk strejk mot regeringen eftersom LO-ledningen inte vill ha en politisk strejk och att partiet tonat ner sitt krav på EU-utträde för att om möjligt blidka socialdemokraterna.
Ett annat tidstypiskt tecken är att vänsterpartiet, precis som socialdemokraterna, vill porträttera sig som ett partiet med stort P för små och medelstora företag.
Att socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog nyligen sagt att det blir en koalition mellan s, mp och v om partierna vinner nästa val bekräftar bilden av att vänsterpartiet fått sin efterlängtade inträdesbiljett in i det innersta politiska etablissemanget.
Enligt v-toppen har vänsterpartiet ett kommunikationsproblem, man har inte lyckats med att formulera sin politik "på ett sätt som många människor känner igen sig i" (Ett parti i förändring, partistyrelsens förslag till kongressuttalande).
I samma dokument skriver vänsterpartiets styrelse att: "Våra motståndare har helt enkelt kunnat utmåla oss som gammalmodiga, lite tråkiga och defensiva". Några rader senare heter det att: "Vårt parti har använt för lite tid och kraft för att finnas i människors vardag och det har inneburit att vi också framstått som förvaltare av den rådande ordningen".
Det är väldigt allmänt och lika opolitiskt som andra partiers så kallade självkritiska analyser om varför man inte vinner stöd.
"En socialdemokrati som inte alltid är i opposition mot orättvisor, en socialdemokrati som förvaltar makten, en socialdemokrati som verkar försvara systemen mer än de människor som systemen är till för - en sådan socialdemokrati vinner inte val", var anledningen till varför socialdemokraterna förlorade valet 2006, enligt Mona Sahlin på s extrakongress i mars i fjol.
Ett vänsterparti i regeringsställning skulle naturligtvis mer än något annat bekräfta bilden av ett parti som "förvaltare av den rådande ordningen".
"Ministerposter har inget egenvärde för oss", heter det visserligen i dokumentet Ett parti i förändring, men den reservationen har ingen kontakt med verkligheten. Detsamma gäller det ihåliga löftet om att "kompromissen går att förena med principfasthet" (v-tidningen Vänsterpress nr 3 i år).
I vänsterpartiets många budgetuppgörelser med socialdemokraterna 1998-2006 godkände man både nedskärningar, budgettak och överskottsmål. Vänsterpartiet var även överens med socialdemokraterna om att börja sälja ut Telia.
Det som fanns kvar av principer har partiets ledning alltid varit beredd att kasta överbord i sin strävan efter ministerposter.
"Om man tittar på vad vi faktiskt driver för politik är den faktiskt inte så radikal som väljarna tror. I själva verket ligger den ganska nära vad de tycker", sa vänsterpartiets informationschef Jenny Lindahl Persson till Svenska Dagbladet den 1 april 2007.
Med det vill hon ha sagt att partiet behöver en ny image, mindre radikal och arg och mer glad och öppen. Även detta är en omsvängning till höger, om än dold med några påklistrade fraser om att partiet måste bli ett mer aktivt vardagsnära rörelseparti.
Ett vänsterparti på jakt efter ministerportföljer är ännu en bekräftelse på att ett nytt socialistiskt arbetarparti måste byggas.
Rättvisepartiet Socialisterna vill vara med och bygga ett sådant parti här och nu, medan vänsterpartiets ledning vill bilda regering med socialdemokraterna.
A(v)hopp och mer samarbete högerut
Offensiv nr 671, 20 oktober 2005
Vänsterpartiets led krymper och krymper. Uddevalla är en illustration av vilka motsättningar som präglar det sönderfallande vänsterpartiet. I Uddevalla försökte Lars Ohly rädda partiet med ett besök men misslyckades.
Vänsterpartiet i Uddevalla kommer inte att ställa upp i nästa kommunalval, detta i en kommun där man förra valet hade 14 procent. Istället startar man en "vänsterlista" med miljöpartiet och Vägval Vänster. Vilka uppfattningar som präglar den nya listan är tydligt om man ser på avhoppen i Uddevalla.
I kommunen har flera stora namn hoppat av partiet den senaste tiden. I juni hoppade Dan Granström av partiet. Han var ordförande i Bohusläns partidistrikt och partiets politiska sekreterare i Västra Götaland.
Tätt efter honom i juli hoppar Frida Fjellman, en ung kommunpolitiker, av partiet. Hon hoppade av ett parti som hon säger är helt orealistiskt. "Jag har hört personer som på fullaste allvar menar att privata företag inte ska få finnas", säger hon till GP 050707.
Hon hoppade av partiet och hoppas istället på ett nytt "vänsteralternativ". Hon berättar om sin vision om det nya "vänsteralternativet".
Samarbete med borgare
- Jag skulle vilja arbeta med en vänsterlista som har kraft att styra själv eller i samarbete med borgerliga partier. Eller möjligen med ett uppfräschat socialdemokraterna, säger hon.
Frida Fjellman lämnar alltså inga dörrar stängda varken för samarbete med de traditionella borgarna eller borgarna inom socialdemokraterna. Det blir alltså inte mycket över till vänsterpolitik i fortsättningen heller, det viktiga är att få sitta bland köttgrytorna.
Nästa tunga namn att hoppa av blev Ewy Granström i september, hon har i sex år varit kommunalråd i Uddevalla och är gift med avhopparen Dan Granström. De är alla kända inom "högern" inom vänsterpartiet som media försöker beskriva det som.
Men oavsett om man kallar sig "vänster" eller "höger" inom v, så innebär det ingenting i praktiken för den politik man för i riksdagen, kommuner och landsting. Det handlar mest om att den så kallade "högern" vill att v även i ord ska ta bort all socialism och erkänna att man baserar sig på marknadsekonomin.
Motstånd mot detta från den så kallade "vänstern" är för att de är rädda att tappa stöd bland arbetare om man erkänner vad man är för parti och attraktionskraften bland ungdomar skulle minska drastiskt.
Små skillnader
I praktisk politik skiljer väldigt lite mellan de två falangerna. Avhoppen från vänsterpartiet kommer att fortsätta och det speglar ett parti som håller på att falla sönder. Anledningen är inte om Ohly och andra kallar sig kommunister eller inte, utan krisen beror på att partiet bara är ett skal utan politik - ett stödparti till socialdemokraterna och inget annat.
Frågan som splittrar vänsterpartiet idag är frågan om hur snabbt vi ska gå åt höger. Om en lokal vänsterlista bildas i Uddevalla kommer troligen stegen mot högerpolitik att övergå till löpning mot höger.
Kristofer Lundberg
Vänsterpartiets led krymper och krymper. Uddevalla är en illustration av vilka motsättningar som präglar det sönderfallande vänsterpartiet. I Uddevalla försökte Lars Ohly rädda partiet med ett besök men misslyckades.
Vänsterpartiet i Uddevalla kommer inte att ställa upp i nästa kommunalval, detta i en kommun där man förra valet hade 14 procent. Istället startar man en "vänsterlista" med miljöpartiet och Vägval Vänster. Vilka uppfattningar som präglar den nya listan är tydligt om man ser på avhoppen i Uddevalla.
I kommunen har flera stora namn hoppat av partiet den senaste tiden. I juni hoppade Dan Granström av partiet. Han var ordförande i Bohusläns partidistrikt och partiets politiska sekreterare i Västra Götaland.
Tätt efter honom i juli hoppar Frida Fjellman, en ung kommunpolitiker, av partiet. Hon hoppade av ett parti som hon säger är helt orealistiskt. "Jag har hört personer som på fullaste allvar menar att privata företag inte ska få finnas", säger hon till GP 050707.
Hon hoppade av partiet och hoppas istället på ett nytt "vänsteralternativ". Hon berättar om sin vision om det nya "vänsteralternativet".
Samarbete med borgare
- Jag skulle vilja arbeta med en vänsterlista som har kraft att styra själv eller i samarbete med borgerliga partier. Eller möjligen med ett uppfräschat socialdemokraterna, säger hon.
Frida Fjellman lämnar alltså inga dörrar stängda varken för samarbete med de traditionella borgarna eller borgarna inom socialdemokraterna. Det blir alltså inte mycket över till vänsterpolitik i fortsättningen heller, det viktiga är att få sitta bland köttgrytorna.
Nästa tunga namn att hoppa av blev Ewy Granström i september, hon har i sex år varit kommunalråd i Uddevalla och är gift med avhopparen Dan Granström. De är alla kända inom "högern" inom vänsterpartiet som media försöker beskriva det som.
Men oavsett om man kallar sig "vänster" eller "höger" inom v, så innebär det ingenting i praktiken för den politik man för i riksdagen, kommuner och landsting. Det handlar mest om att den så kallade "högern" vill att v även i ord ska ta bort all socialism och erkänna att man baserar sig på marknadsekonomin.
Motstånd mot detta från den så kallade "vänstern" är för att de är rädda att tappa stöd bland arbetare om man erkänner vad man är för parti och attraktionskraften bland ungdomar skulle minska drastiskt.
Små skillnader
I praktisk politik skiljer väldigt lite mellan de två falangerna. Avhoppen från vänsterpartiet kommer att fortsätta och det speglar ett parti som håller på att falla sönder. Anledningen är inte om Ohly och andra kallar sig kommunister eller inte, utan krisen beror på att partiet bara är ett skal utan politik - ett stödparti till socialdemokraterna och inget annat.
Frågan som splittrar vänsterpartiet idag är frågan om hur snabbt vi ska gå åt höger. Om en lokal vänsterlista bildas i Uddevalla kommer troligen stegen mot högerpolitik att övergå till löpning mot höger.
Kristofer Lundberg
