NEJ TILL FRA

Den nya lag som har antagits av riksdagen för att utvidga FRA:s (Försvarets radioanstalt för signalunderrättelsetjänst och informationssäkerhetstjänst) befogenheter har föregåtts av en bitter debatt och brett motstånd.

Den 18 juni röstade en majoritet av  riksdagen igenom det lagförslag (FRA-lagen) som innebär att alla svenska medborgares elektroniska kommunikation kan avlyssnas.
"FRA-lagen tillåter mest avlyssning i Västeuropa", skrev Svenska Dagbladet den 22 juni.
Rättvisepartiet Socialisterna är motståndare till FRA-lagen och andra lagar som ger staten större befo­genheter.
Debatten om och mot lagen har även förts ute på gator och torg med media, ledda av hela tidningspressen enade mot regeringen. Journalistförbundet bad sina medlemmar att delta i demonstrationen utanför riksdagen. Lägg till att mejl har översvämmat tidningar och riksdagen och att internet är fullt av upprop mot lagen samt antiregeringsbloggar.
Debatten i riksdagen visade emellertid att det politiska etablissemang­et är enigt i sin önskan att få igenom en ny lag.
- Det är inte sant att det kommer som en blixt från klar himmel. Det är lite förmätet av Thomas Bodström (s) att förkasta alltihop när hans gamla regering stod bakom grundförsla­get, sade Karin Enström (m).
Och naturligtvis är FRA förtjust över utfallet. Ingvar Åkesson, generaldirektör för FRA, kommenterade:
- Den ger oss ett bra lagstöd som gör det möjligt att fullgöra det som regering och riksdag vill att vi ska göra - nu och i framtiden.
Och det gör den verkligen! Lagen ändrar i själva verket FRA:s ansvars­område helt och hållet.
- Tidigare har FRA enbart spanat på militär kommunikation. Det nya lagförslaget utgör ett paradigmskifte genom att FRA nu ska börja spana på civila kommunikationer.
Oscar Swartz, grundare av internetoperatören Bahnhof, kommenterar i Svenska Dagbladet: "Man vet att FRA fick jordens femte kraftful­laste superdator förra året. FRA ­äskar i den öppna delen av sin budget medel så att de kan bli 900 personer. De skall expandera. Till detta nät skall en perfekt kopia av all internet- och teletrafik som  passerar rikets gräns ledas in".
I Dagens Nyheter minns Peter Englund när han arbetade för FRA. Han förstår det alltför vanliga problem som varje byråkrati möter: "FRA får självfallet allt mindre att göra samtidigt som en hel del av den gamla, firade expertkunskapen ­blivit alltmer värdelös. Och då söker man nya hotbilder, nya uppgifter, nya grepp. För sådan är nu byråkratins logik".
Regeringen har nu gett gett dem en ny uppgift, men Peter Englund tycker synd om dem som arbetar där: "Faran är att det blir som att tömma en hel sjö för att fiska ­kräftor, men bara för att upptäcka att där enbart fanns gös".
Journalistförbundets kampanj­slo­gan var: "Rösta NEJ till ­systematisk avlyssning av medborgarna."
Journalistförbundet påpekade att meddelarfriheten och källskyddet är inskrivna i vår grundlag. Om förslaget antogs har en majoritet av riksdagen via en vanlig lag kränkt grundlagen och därmed satt den ur spel.


Sätts ur spel

På Privacy Internationals ­världskarta över graden av övervakningssamhälle är Sverige markerat med rött. Det står för ¨systematisk oförmåga att upprätthålla skydd¨ mot övervak­ning som kränker den personliga integriteten.
De företag och organisationer som använder internet ­internationellt är nu mycket oroade.
Tidigare i år flyttade Telia ­Sonera sina finska kunders mejlservrar från Sverige till Finland. Krav hade dykt upp från finska myndigheter om att trafik inte skulle kunna avlyssnas.
Förra året uppgav Googles ansvarige för integritetsfrågor till tidningen Internetworld att de inte tänker investera i Sverige om lagförsla­get går igenom.
Bengt-Åke Ljudén, försäljnings­chef på Invest in Sweden Agency (ISA), en statlig myndighet som hjälper utländska företag till Sverige, säger: "Vi har fått tydliga besked från flera stora företag att de inte vill satsa här".
Naturligtvis påverkar varje intrång i medborgerliga, ­demokratiska fri- och rättigheter arbetarklassen. Kampen mot borgerligheten för en bättre del av kakan fortsätter varje dag. Men vårt mål är inte att vinna det dagliga brödet utan att få kontroll över hela bageriet.


Den kapitalistiska staten

Lärdomarna från den brittiska gruvarbetarstrejken 1984-85 visar hur långt en medveten borgerlig regering kan gå för att behålla kontrollen över samhället. Demokratiska fri- och rättigheter är något man kan göra sig av med.
Staten i ett kapitalistiskt ­samhälle är som Marx och Engels påpekade i grund och botten beväpnade män.
I Storbritannien rådde under gruvarbetarstrejken inbördeskrig utan vapen. Men staten och all dess makt kommer att visa sig maktlös när den möter samlad aktion av viktiga ­delar av arbetarklassen. Statens tvångsapparat är effektiv endast så länge som arbetarklassen förblir omedveten om sin egen makt.
I Frankrike 1968 föll den kapitalistiska staten helt enkelt samman. Den paralyserades av den franska arbetarklassens samlade handlingskraft. Den svenska regeringen och FRA-byåkraterna tror kanske att de har vunnit i dag, men den verkliga kampen börjar i morgon.

Andrew Herbert

Stoppa FRA-lagen!


Gå med i RS Uddevalla


image5
Rättvisepartiet Socialisterna i Uddevalla har möten
varje vecka där vi diskuterar såväl arbetarrörelsens
och socialismens historia som dagsaktuella frågor,
våra kampanjer och dagens klasskamp.

Varje onsdag 18.00 på ABF, välkommen!


Kontakt:
rs.uddevalla@socialisterna.org
073-501 21 37.

Irland: Nej till Lissabonfördraget

Irlands Nej till Lissabonfördraget chockar samhällstopparna

Privatiseringar och arbetarnas rättigheter nyckelfrågor i folkomröstningen



Med ett valdeltagande som var högre än normalt för en folkomröstning, 53,1 procent, förkastades Lissabonfördraget (den omdöpta EU-konstitutionen) klart och tydligt i Irland torsdagen den 12 juni med 53,4 mot 46,6 procent. Då nejsidan låg efter i alla opinionsundersökningar, fram till sista veckan, är detta en enorm chock för det politiska etablissemanget och storföretagen på Irland.


Regeringen, med nye premiärministern Brian Cowen, den största delen av oppositionen i parlamentet, inklusive labour, företagar- och jordbrukarorganisationerna, större delen av fackföreningsledningarna, kyrkorna, media och all andra delar av etablissemanget gick samman och använde sina ofantliga resurser till att uppmana folk att rösta ja. De är nu helt klart chockade över valresultatet.


Detta är också en viktig förlust för storföretagen och den politiska elit som kontrollerar EU.

"Med all respekt för det irländska valresultatet kan vi inte tillåta att Europas stora majoritet duperas av en minoritet av en minoritet av en minoritet", kommenterade Axel Schafer, socialdemokratisk (SPD) ledare för tyska förbundsdagens kommitté för EU-frågor. Några kommentatorer hävdar att Irland, ett land med mindre än en procent av EU:s befolkning, inte kan tillåtas "råna" hela Europa.

Men verkligheten är att om EU vore demokratiskt skulle alla länder inom EU folkomrösta om Lissabonfördraget och med nej i Irland och de tidigare nejrösterna mot EU-konstitutionen som grund skulle det förkastas av arbetarklassen i många länder. Den verkliga minoriteten som dominerar livet för Europas miljoner är de minimala härskande klasserna.


Socialist party (CWI i Irland) var en viktig del av nej-kampanjen. Vi kombinerade våra egna oberoende aktiviteter med deltagande i en bredare, lösare kampanj - Kampanjen mot EU-konstitutionen (CAEUC), där tretton andra partier, grupper och aktivister förde fram en progressiv och vänsterståndpunkt. Sinn Fein, det enda partiet med representanter i parlamentet som var emot fördraget, var framträdande speciellt i media men deras främsta krav, att fördraget kunde och borde omförhandlas, var svagt och delvis kanske en förberedelse för att möjligen stödja ett sådant fördrag när de går med i en framtida regering.


Joe Higgins viktiga roll

Det är ingen överdrift att säga att Socialist Partys representant Joe Higgins spelade en väldigt viktig roll under kampanjens gång. Joe var nej-sidans kunnigaste representant; han konfronterade och avslöjade etablissemangets främsta representanter från politiska partier och företag. Detta har i allmänhet erkänts.


I Evening Herald från 13 juni citerade medieanalytikern och konsulten Terry Prone sina tio orsaker varför Lissabon besegrades och hon listade Joe Higgins som en av de tio. "De misslyckades inse det intryck politiska vildar som Joe Higgins har. Joe Higgins är en institution. Han är mer än en kuriositet. Människor som inte haft ett uns vänster inom sig identifierar sig med honom på grund av att de tycker att han är ärlig och passionerad och slagfärdig. Om han sa att sjukvården kommer att privatiseras skulle det ligga och gnaga i dem."


Under folkomröstningskampanjen hävdade ja-sidan att Lissabon i huvudsak handlade om en "modernisering" av EU och att förändra EU:s strukturer så att ett större EU kunde arbeta mer effektivt. De försökte förringa de viktiga politiska, ekonomiska och militära aspekterna i detta långa och praktiskt taget oläsliga dokument som Lissabonfördraget är.
Medan Socialist Party behandlade militarismen i fördraget uttömmande, koncentrerade vi oss på hur fördraget underlättade för privatiseringar av viktiga offentliga tjänster som sjukvård och utbildning, samt hur fördraget innebar angrepp mot löner och arbetarnas rättigheter.
Fördraget skrevs avsiktligt för att göra det svårare att visa på dess nyliberala och arbetarfientliga innehåll. Det innehöll ett så kallad Program för Grundläggande Rättigheter, som inte tillförde några nya lagliga rättigheter för arbetare men användes av labourpartiet och fackföreningsledare som ett rättfärdigande för sitt deltagande i ja-kampanjen.


Till skillnad från det förra fördraget då etablissemanget lyckades med ja-kampanjen då de spelade på mantrat "förvägra inte tio östeuropeiska länders rätt att gå med i EU", kunde de inte denna gång hitta starka argument att bygga runt sin kampanj. Kampanjarbetare för ja försökte undvika detaljerna i Lissabonfördraget och istället föra fram idén om att Europa har varit bra för Irland, vilket inte tog med i beräkningen de förändrade ekonomiska och sociala förhållanden som arbetande människor i Irland upplever.


Artikel 188c i fördraget, som tar ifrån stater möjligheten att lägga veto på avtal vad gäller sjukvård och utbildning, skulle öppna för framtidsperspektivet att finansiella spekulanter, som en rättighet, skulle kunna blanda sig i och plocka russinen i de vinstrikaste delarna av sjukvård och utbildning. Dessa kapitalistiska gamar skulle tvinga fram nya avgifter och i grunden underminera viktiga offentliga tjänster.
Lissabon fortsatte politiken att sätta rätten att handla och "göra affärer", med andra ord sätta rätten att göra vinst och exploatera i centrum av EU och högre än arbetares rätt till en anständig lön och förhållanden. Det gav vidare EG-domstolen rätten att fortsätta döma till förmån för storföretag över arbetare (dvs Laval- och Ruffert-domarna).


Privatiseringar och arbetares rättigheter

Privatisering och arbetarnas rättigheter var viktiga punkter genom hela kampanjen. Socialist Party, genom Joe Higgins ingripande, hjälpte till att tvinga upp dessa frågor på dagordningen och även genom våra stora affischer som kunde ses i viktiga städer.

Två av affischerna sa: "Inga privatiseringar inom sjukvård och utbildning - Nej till Lissabon" och "Försvara arbetarnas löner och förhållanden - Nej till Lissabon". Jämfört med i stort sett alla andra affischer, som hade bleka, meningslösa paroller, förde våra fram klara uttalanden i nyckelfrågor och fick ett verkligt inflytande.


Under en debatt i radion klagade Mary Harney, hälso- och sjukvårdsminister, bittert över att Joe Higgins och Socialist Party hade satt upp affischer över hela landet där de hävdade att sjukvården skulle privatiseras. Ett e-mail som kom till Socialist Party från en kvinnlig väljare konstaterade: "Jag måste säga att jag verkligen var tveksam fram till jag såg er affisch. När jag såg att SF [Sinn Fein] var det enda partiet som förespråkade ett nej tänkte jag rösta ja då jag inte är någon anhängare av SF, men då jag är en anhängare av er sedan lång tid tillbaka, och alla era åsikter, och att er affisch förespråkade ett nej fick det mig att ändra min åsikt".


Dagligen anklagade ja-sidan, vilket även inkluderade ledarna för labourpartiet och fackföreningarna, Socialist Party och nej-sidan rent ut för "skrämselpropaganda" och de hävdade att service och rättigheter skulle säkras av en ja-röst. I detta sammanhang är det väldigt betydelsefullt att fördraget blev så tydligt förkastat i de viktigaste arbetarområdena.


Under kampanjen underlättade media för ja-sidan genom att försöka underminera nej-sidans argument. För en del människor tycktes det nog som om striden hamnat i ett dödläge där varje påstående motsagts av respektive kampanjorganisation. Så en viktig fråga som inställde sig var, litar du på vad det politiska- och företagsetablissemanget säger om fördraget? Helt klart är att instinkten hos viktiga delar av arbetarklassen visar att de inte litade på eliten!


Efter en ekonomisk uppgång under 15 år i Irland, och en brist på ett politiskt alternativ och masskamp bland arbetande människor, påverkades människors stämning och självförtroende och attityd. Förkastandet av Lissabon var emellertid ett uttryckligt ställningstagande av arbetarklassen. Det accepterades öppet av kommentatorer att folkomröstningsresultatet visade att arbetarklassen hade gått till valurnorna i högre utsträckning än medelklass- och rikare områden där fördraget accepterades mer.


Det fanns vissa reaktionära element på nej-sidan som till exempel "Libertas", en front skapad av nyliberala irländska miljardären Declan Ganley. Coir var en paraplyorganisation som förde perifera religiösa element och reaktionära abortmotståndare samman. Dessa grupper gavs orättmätig betydelse, speciellt under kampanjens sista vecka, i ett försök att skrämma människor att rösta ja. De frågor dessa organisationer förde fram, hotet om högre företagsbeskattning och aborträttigheter osv, fick emellertid inget betydande genklang under kampanjen.


Förvränga nej-segern

I omröstningens efterspel kommer media och regeringen att förvränga orsakerna till varför människor röstade nej. Men som en kvinna skrev i ett e-mail till Socialist Party: "Jag är rasande på våra politiska representanter. Jag tyckte de avfärdade och förringade nej-kampanjen och de irländska väljarnas intelligens. Ni emellertid, tydliggjorde mina egna åsikter vad gäller Europa, globalisering, privatisering och demokratins sönderfall, bekymmer som jag vet delas av många. Att regeringen använder abort och militärtjänst för att förklara nej-sidans seger är enbart en syndabock för att rädda ansiktet, bekräftar det faktum att de inte delar majoriteten av irländska arbetarnas verklighet".


Vad sker nu? Detta resultat innebär inte att Lissabonfördraget har försvunnit. Sanningen är troligen så att EU-etablissemanget inte vet exakt vad de ska göra men är helt inställda på att gå vidare. EU:s förberedelse för en intensifiering av konkurrensen med USA och Kina, och jakten på marknader, resurser och inflytande är viktigt för dem. Om, efter detta resultat, ratificeringen av fördraget fortsätter av respektive regeringar är det troligt att de kommer att försöka gå vidare. De kommer troligen att försöka pressa Irland att rösta igen eller hota irländarna att de kommer att "lämnas kvar"!


Samtidigt har en del av oppositionspartierna som gav sitt stöd till fördraget sagt att de kommer att motsätta sig en repris av omröstningen, och helt klart skulle en repris utgöra allvarliga faror för det politiska etablissemanget påi Irland. Men regeringen i Dublin har, väldigt medvetet, inte uteslutit detta alternativ.
Vad som är klart är att den bästa uppföljaren till denna seger är ett aktivt svar från arbetande människor, att människor att aktiverar sig på arbetsplatserna, bostadsområdena, skolorna och universiteten för att bygga en opposition mot kapitalistisk nyliberal politik. Socialist Party kommer att göra allt i sin makt att hjälpa till i bygget av sådana kampanjer och rörelser. Resultatet avslöjar den helt avgörande klyftan mellan arbetande människor och etablissemanget, inklusive ledningen för labourpartiet och fackföreningarna. Detta visar på det viktiga behovet av att bygga ett nytt massparti för arbetande människor.


Socialist party drev en livfull nej-kampanj, som inkluderade media, massaffischering, utdelning av tiotusentals flygblad, valstugor i många stadscentra, dörrknackningar och mängder av offentliga möten och debatter. Vår kampanj gjorde ett definitivt intryck och utvecklade ytterligare Socialist Partys rikstäckande profil.
Debatterna mot ledande figurer från ja-sidan som vi organiserade i Cork, Limerick och Dublin var de största offentliga debatterna i frågan i dessa städer och hade en viktig inverkan. Antalet deltagare var 170, 200 och 100 på respektive plats.
Socialist Party kommer att anordna offentliga uppföljningsmöten, kommande vecka, i flera städer och vi är säkra på att nya människor kommer att gå med oss på grund av den roll Socialist Party spelat i denna viktiga seger och på grund av vårt klara socialistiska alternativ till den nyliberala kapitalismen

Kevin McLoughlin,
Socialist Party (CWI Irland - RS systerparti), Dublin


Uddevallakommun betalar ut slavlöner!

Uddevalla kommun betalar ut lägst  feriepraktiksersättning i hela landet, med sina 27kr i timmen. Detta har mött verbalt mothugg från facket. I metro göteborg 08-05-22 påpekar Maria Hansson, ombudsman för kommunal, mycket riktigt att lönen "är usel", till och med under Kommunals redan låga minimi krav på 52 kr i timmen. Enligt Lena Andersson på arbetsmarknadsenheten i Ale kommun, som också ligger i botten skiktet med sina 38kr i timmen till sommarjobbare, att de "vägt nyttan av att få så många ungdomar som möjligt pröva på arbetslivet" högre än att ge en skälig ersättning. Ett liknande resonemang används av Uddevalla kommun när de blir attackerade för sina låga ersättnings nivåer. Maria Hansson från Kommunal besvarar detta, i metro artikeln: "om man ger ut feriejobb ska få pröva på arbetsmarknaden då måste ju lönen och uppgifterna stämma överens med verkligheten."  Det är dock möjligt att dessa lönenivåer är till för att förbereda ungdomar på den låglönemarknad som högern vill skapa, då feriepraktiken är till för dem som inte kunnat få sommarjobb någon annanstans. Men för att skapa ett motstånd mot detta måste facket göra mer än bara uttala sig mot den förda politiken, man måste vara beredd att ta kamp för unga arbetares rättigheter. Den kampen gäller inte bara för högre lön utan också mot nedskärningarna och högerpolitiken. Till exempel har den borgeliga majoriteten i Uddevalla, med det högerpopulistiska Uddevallapartiet i spetsen, valt att minska resurserna till sysselsättningbefrämjandeåtgärder med 2,2 miljoner. Samtidigt så är den låga ersättningen och högerpolitiken inte något som kom med den borgeliga valsegern, även under den socialdemokratiska majoriteten genomfördes betydande nedskärningar och även då fick feriepraktikanter arbeta för orimligt låga löner.
Rättvisepartiet Socialisterna är beredda att ta kamp tillsammans med unga och fackligt aktiva för att erbjuda ett verkligt vänster alternativ för unga och arbetare i Uddevalla.

 Vi kräver:

- Stoppa nedskärningarna i kommunalsektor
- Kollektivavtalsenliga löner och uppgifter till feriepraktikanterna
- Att facket tar aktiv kamp för unga arbetares rättigheter
- Att mer kommunalaresurser satsas på feriepraktik för unga

RS Uddevalla

Hur kan nazisterna stoppas

Exemplet Göteborg efter det brutala överfallet på RS-medlemmen Patrik Hooghwinkel

Under senare år har nazisterna trappat upp sitt våld och sina utåtriktade verksamheter. Den 6 juni marscherar nazister åter i Stockholm.
Hur ska nazisterna stoppas? Det är inte viljan att stoppa nazisternas aktiviter som saknas. Viljan finns, men hur ska man agera för att lyckas? Hur kan man mobilisera så många som möjligt för att på allvar kunna stoppa marscherna?

Det finns en rad lärdomar att dra i kampen mot rasism. Vad som kan stoppa nazisterna är massiva mobiliseringar från arbetare och ungdomar mot nazisternas våld, som kopplas samman med kampen mot statens rasism, den omänskliga flyktingpolitiken och mot nedskärningar, för en upprustning av förorterna.
Genom att resa krav mot försäm­ringar som drabbar ungdomar, arbetslösa, flyktingar och arbetare kan arbetarklassen mobiliseras. Den kollektiva kraften måste sättas i ­rörelse.


Överfall

Rättvisepartiet Socialisternas (RS) omedelbara svar på nazisternas brutala överfall på RS-medlemmen Patrik Hooghwinkel under en antirasis­tisk aktivitet i centrala Göteborg den 20 oktober 2007 var en bred ­kampanj mot nazism och rasism.



Genom att vi tidigare varit med om att bilda Enad Front Mot Rasism-grupper på skolorna och ­genom samarbete med en rad antirasistiska, flykting- och ­invandrarorganisationer i förorterna, kunde RS redan dagen efter med bara några timmars mobi­lisering samla till en första protest med 150 deltagare.
Efter detta följde dagliga aktiviteter där hela partiet mobiliserades ut på skolor, till arbetsplatser, i bostadsområden och i Nordstan, på samma plats som attacken ägde rum, för att sprida information och ­samla fler till den antirasistiska kampen. En vecka senare samlade vi till ytterligare en demonstration med flera hundra deltagare. Den 9 november arrangerades en tredje ­demonstration av Nätverket mot rasism, som ­denna gång riktade sig mot det nazistiska våldet och som var större än under tidigare år.
Ett tydligt tecken på kampanjens genomslag och allmänhetens avsky för nazisternas våld är att vi i dagsläget har över 10?000 namnunderskrifter mot det nazistiska våldet som ­samlats in på gator och torg samt hundratals telefonnummer till personer som vill delta i antirasistiska mobiliseringar vid behov.
RS vet att namnlistorna i sig ­inte kommer att stoppa nazistvåldet, men under kampanjen har vi fått diskutera med över 10?000 personer om hur nazismen ska kunna bekämpas. Vi har kunnat förklara vilket hot som finns med nazisterna, men även om behovet av kamp mot statens rasism och om vårt program.

Agera direkt

När en antirasist attackeras är det viktigt att man direkt mobiliserar till motkampanjer. Det är viktigt att snabbt visa att man har en stor rörelse bakom sig och att fler kan dras in i det antirasistiska arbetet, att rädsla blir till ilska och en vilja att engagera sig. Detta är också en fråga om säkerhet. Nästa gång en person går förbi någon som säljer Offensiv vet denne att en hotbild finns. På så sätt ökar säkerheten genom ­allmänhetens uppmärksamhet.
RS kontaktade direkt media för att nå ut brett om vad som hänt efter överfallet. RS ­Göteborgsordförande Kristofer Lundberg medverkade i TV4:s Nyhetsmorgon och i Göteborgs-Tidningen/Expressen, där han berättade om attacken från ­nazisterna och om vår kamp mot nazism och rasism.
Rättvisepartiet Socialisterna bemötte medias sätt att förringa det nazistiska våldet eller deras framställan av det hela som ett bråk mellan höger- och vänsterextremister, vilket bara döljer vad nazisterna verkligen står för.
RS förespråkar inte riktade attacker mot enskilda nazister. Detta stoppar inte nazisterna, utan stärker bara medias vrångbild. Men vi är inte heller pacifister, utan försvarar oss om vi blir attackerade. Vi tar hotet från nazister på största allvar.

image38

Stort stöd

Partiet fick ett stort stöd i kampen mot nazism. Flera nya medlemmar gick med just utifrån denna ­kampanj. Om varje enskild attack från ­nazister besvarades lika massivt och ­politiskt skulle nazisternas verksamhet, åtminstone för en tid, kunna pressas tillbaka.
Att svaret på nazisternas attack har skapat en massiv opinion mot nazistvåldet kan ses i att ingen av nazistorganisationerna har vågat ta på sig ansvaret för dådet, trots att de i vanliga fall skryter på sina hemsidor. Kampanjens massiva svar på hur nazisterna och dess våld ska stoppas har visat nazisterna vilken kraftig opini­on det finns emot dem.
Efter detta har inga öppna våldsdåd från nazisters sida skett i Göteborg. Att kampanjen kunde få ett sådant genomslag är också tack vare den förankring som RS har arbetet upp i förorter och arbetarområden i kampen mot nedskärningar. Det är genom en lokal förankring som så många har kunnat mobiliseras så snabbt.


Samla många

Överfallet på Rättvisepartiet Socialisterna och på Patrik Hooghwinkel var en attack riktad mot hela den antirasistiska rörelsen och därför tog vi initiativ till att försöka samla så många som möjligt till aktioner.
RS bjöd in en rad andra organisationer till demonstrationen och erbjöd dem talare. Så borde de olika nätverken mot rasism agera på ­andra orter.
Att nazisternas våld den senaste tiden återigen har blivit allt grövre visar också hur nazisternas våld är ett hot mot alla andra.
Att nazisterna attackerar folk mitt på ljusa dagen är en allvarlig varning som måste besvaras massivt och politiskt. Därför är det viktigt att mobilisera för att stoppa nazisternas marscher samt upplösa deras möten och fester där de hämtar inspiration för ­sina överfall, mord och attacker.
Borgerliga proffstyckare menar att även nazisterna har ­demokratiska rättigheter, men nazism är ingen åsikt utan förberedelse till mord och störtandet av all demokrati. Det är ­därför en skyldighet att stoppa dem för att försvara demokratin för alla andra som inte har den rätten när nazisterna är ute på gator och torg.
För att kunna bekämpa nazismen måste man förstå vad som ger näring åt dessa idéer.
Nazisterna kan ­hämta sitt ökade självförtroende hos rasistiska sverigedemokraternas valframgångar och hos den sittande högerregeringens orättvisa klasspolitik och ständiga attacker på flyktingar och på rätten till asyl. Det är genom att försöka skuldbelägga flyktingar för nedmon­teringen av välfärden som rasister och nazister försöker vinna stöd.
Nu krävs det åter ­massprotester, mobiliseringar på skolor, på arbetsplatser, i fackföreningar och i bostadsområden för att pressa tillbaka nazisterna och stoppa deras våld.

Av en aktivist i Enad Front Mot Rasism

Asylrörelsen 2008 växer snabbt

Asylrörelsen 2008 växer snabbt

Initiativet till Asylrörelsen 2008 togs av Rättvisepartiet Socialisterna, Iranska flyktingars riksorganisation och Ingen människa är illegal. Sedan dess har nätverket spridit sig över landet, lokala nätverk har satts upp och samordnade protester ägt rum.

Ett femtontal organisationer har nu anslutit sig till nätverket på flera orter däribland Uddevalla.
Bildandet av Asylrörelsen 2008 är framprovocerat av att asylrätten idag i praktiken är avskaffad. Under sin korta existens har rörelsen ­lyckats åstadkomma mycket. Detta har inte skett genom att man suttit på långa möten och diskuterat, utan genom att man har varit aktiva och utåtriktade. Mycket av arbetet har bestått i just aktioner, torgmöten, demonstrationer och blockader. Flera stora demonstrationer, både lokala och samordnade landsomfattande protester, har organiserats.

image37

Stoppat utvisningar

Vid flera tillfällen har man lyckats stoppa utvisningar, varav vid två tillfällen i Göteborg där man fysiskt med mänskliga blockader hindrat polis att föra irakiska flyktingar till flygplatsen. Nyckeln till framgång har varit att man varit många och rörelsen bara växer.
- Asylpolitiken har blivit ­hårdare, därför har även våra kampmetoder blivit hårdare. Det är viktigare att rädda liv än att följa ordningslagen, sa Kristofer Lundberg, aktiv i Asylrörelsen 2008 och medlem i Rättvisepartiet Socialisterna, i en längre artikel i Göteborgs-Posten nyligen.
Asylrörelsen arbetar samtidigt för att asylrätten ska återinföras. Rättvisepartiet Socialisterna menar att Asylrörelsen 2008 för att växa ­borde söka samarbete med nätverk och organisationer som driver liknande frågor samt delta i den antirasistiska mobiliseringen mot nazisterna, men även delta på t ex demonstrationen i Göteborg den 10 juni för fler bostäder, då politiker försöker skylla bostadsbristen på flyktingfamiljerna.
Nästa steg skulle kunna vara en större konferens. En heldag med föreläsningar, debatter och diskussion om kampen för rätten till asyl. Asylrörelsen 2008 kan också mobilisera till European Social Forum i Malmö i september, för att där ha ett block i den stora demonstrationen. Fortsatt framgång för asylrörelsen ligger i aktiviteter såväl här och nu som på lång sikt.

Johannes Lundberg

Ett vänsterparti i kris håller kongress


Den 6 juni inleder vänsterpartiet sin kongress i Norrköping. Det är ett parti i kris som kongressar. Motståndet mot högeralliansen gör inga avtryck i partiets opinions- och medlemssiffror. Inte heller har partiet spelat någon framträdande roll i de kamprörelser som utvecklats mot högerpolitiken, varken på riksplanet eller lokalt.
Istället har partiets ledning tagit ett ytterligare steg högerut sedan valförlusten 2006. Det allt överskuggande målet är att få bilda regering med socialdemokraterna efter valet 2010.
Träffande är att Lars Ohly motsatt sig kravet på politisk strejk mot regeringen eftersom LO-ledningen inte vill ha en politisk strejk och att partiet tonat ner sitt krav på EU-utträde för att om möjligt blidka socialdemokraterna.
Ett annat tidstypiskt tecken är att vänsterpartiet, precis som socialdemokraterna, vill porträttera sig som ett partiet med stort P för små och medelstora företag.
Att socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog nyligen sagt att det blir en koalition mellan s, mp och v om partierna vinner nästa val bekräftar bilden av att vänsterpartiet fått sin efterlängtade inträdesbiljett in i det innersta politiska etablissemanget.
Enligt v-toppen har vänsterpartiet ett kommunikationsproblem, man har inte lyckats med att formulera sin politik "på ett sätt som många människor känner igen sig i" (Ett parti i förändring, parti­styrelsens förslag till kongressuttalande).
I samma dokument skriver vänsterpartiets styrelse att: "Våra motståndare har helt enkelt kunnat utmåla oss som gammalmodiga, lite tråkiga och defensiva". Några rader senare heter det att: "Vårt parti har använt för lite tid och kraft för att finnas i människors vardag och det har inneburit att vi också framstått som förvaltare av den rådande ordningen".
Det är väldigt allmänt och lika o­politiskt som andra partiers så kallade självkritiska analyser om varför man inte vinner stöd.
"En socialdemokrati som inte alltid är i opposition mot orättvisor, en socialdemokrati som förvaltar makten, en socialdemokrati som verkar försvara systemen mer än de människor som systemen är till för - en sådan socialdemokrati vinner inte val", var anledningen till varför socialdemokraterna förlorade valet 2006, enligt Mona Sahlin på s extrakongress i mars i fjol.
Ett vänsterparti i regeringsställning skulle naturligtvis mer än något annat bekräfta bilden av ett parti som "förvaltare av den rådande ordningen".
"Ministerposter har inget egenvärde för oss", heter det visserligen i dokumentet Ett parti i förändring, men den reservationen har ingen kontakt med verkligheten. Detsamma gäller det ihåliga löftet om att "kompromissen går att förena med principfasthet" (v-tidningen Vänsterpress nr 3 i år).
I vänsterpartiets många budgetuppgörelser med socialdemokraterna 1998-2006 godkände man både nedskärningar, budgettak och överskottsmål. Vänsterpartiet var även överens med socialdemokraterna om att börja sälja ut Telia.
Det som fanns kvar av principer har partiets ledning alltid varit beredd att kasta överbord i sin strävan efter ministerposter.
"Om man tittar på vad vi faktiskt driver för politik är den faktiskt inte så radikal som väljarna tror. I själva verket ligger den ganska nära vad de tycker", sa vänsterpartiets informationschef Jenny Lindahl Persson till Svenska Dagbladet den 1 april 2007.
Med det vill hon ha sagt att partiet behöver en ny image, mindre radikal och arg och mer glad och öppen. Även detta är en omsvängning till höger, om än dold med några påklistrade fraser om att partiet måste bli ett mer aktivt vardagsnära rörelseparti.
Ett vänsterparti på jakt efter ministerportföljer är ännu en bekräftelse på att ett nytt socialistiskt arbetarparti måste byggas.
Rättvisepartiet Socialisterna vill vara med och bygga ett sådant parti här och nu, medan vänsterpartiets ledning vill bilda regering med socialdemokraterna.

RSS 2.0