Rättvisepartiet Socialisterna - Uddevalla.

Volvo och Saab måste förstatligas

10 000-tals jobb i hela Västsverige är hotade

Kan personbilstillverkningen i Sverige räddas?
Volvo PV har sedan juni i år varslat sammanlagt 6 000 anställda, varav 1 200 konsulter. Totalt vill man spara 4 miljarder kronor. Samtidigt har Saab Automobil gått med miljardförluster under flera år och har under året dragit ned ytterligare på produktionen.
Frågan är om eran av svensk personbilstillverkning är över eller om det finns någon väg ut ur krisen?

Volvo PV drabbas av den inbromsan­de konjunkturen och finanskraschen. I USA, som är en stor marknad för Volvo, har kreditåtstramning­en lett till ett drastiskt ras.
Situationen förvärras ytterligare av krisen för Volvo PV:s ägare, Ford. Under andra kvartalet 2008 gick Ford med 52 miljarder kronor i förlust. Ifjol tvingades Ford sälja sina statusmärken Jaguar och Land Rover. Det ryktas nu att man också vill sälja Vol­vo, vars huvudkontor också har flyttats ut från Fords högkvarter. Inget talar för att Ford, som länge mjölkat vinster ur Volvo, skulle vara villiga el­ler kapabla att stötta sitt dotterbolag med nödvändiga investeringar.

Volvos stora inkomstkälla har under en lång rad år varit stora bensinförbrukande bilar som stadsjeepen XC 90 till den amerikanska marknaden.
För tre år sedan, när dollarn låg runt 10 kronor, sålde Volvo 140 000 bilar i USA. Under år 2007 sålde man 106 000 bilar och dollarkursen låg på runt 7 kronor. År 2008 har försäljningsvolymerna i USA sjunkit ännu mer. Samtidigt som Volvo gjorde snabba pengar på sina SUV:ar i USA sköt oljepriserna i höjden. Och klimatlarmen skapade en ny miljömedvetenhet bland bilköparna.
Plötsligt blev hybridbilen Toyota Prius, som hånats i bilbolagens styrel­serum, en succé. Volvo, som gjort en misslyckad satsning på gasdrivna bilar stod helt utan miljömotor och var tvungen att "låna" en motor från Ford. Samtidigt gjorde andra företag miljösatsningar. GM tog i samarbete med mobiltelefonföretaget LG fram batterier till "plug-in"-bilen ­Chevrolet Volt, som beräknas kunna köra upp till 100 km på batteridrift. Volvo pressas dessutom av nya miljölagar.

Volvo måste alltså hämta in ett försprång när det gäller mindre miljöfarliga bilmodeller. Dessutom mås­te man bryta sitt beroende av den am- erikanska marknaden. Detta ska man klara i en situation där man har en ägare som troligen vill sälja Volvo. Lägg till detta den stenhårda konkurrensen i personbilsbranschen och den värsta krisen sedan 1929.
Utan radikala förändringar ser framtiden mörk ut. Även om de flesta bedömare inte tror att Volvo försvinner som bilmärke finns ett konkret hot mot produktionen i Sverige. Tillsammans har Volvos tre fabriker i Göteborg, Uddevalla och Gent i Belgien en kapacitet på cirka 600 000 for-don per år. Eftersom Volvo räknar med att hamna under 400 000 fordon för 2008 kommer frågan om fabriksnedläggningar troligen att ställas. Och det är på Torslandaverken som de bränsleslukande stora modellerna görs, medan man i Gent tillverkar mindre och bränslesnålare bilar.
Även om problemen på Volvo PV är stora kan Saab Automobils svens- ka tillverkning vara i ännu större fara. Facktidningen Dagens Arbete varnar för att fabriken i Trollhättan, håller på att "svältas ut". Man menar att GM minskar produktionen så mycket att fabriken inte kan gå med vinst och riskerar att läggas ned. Samtidigt har GM byggt en ny fabrik för nya SAAB-modeller i Mexiko.

Vad kan göras? Problemen inom fordonsindustrin är ett argument för förstatligande.
Alternativet till nedläggningar och avindustrialisering skulle vara ett statligt ägande av de fyra fordonstillverkarna, där man kan lägga samman det tekniska och industriella kunnande som finns i företagen. Med detta som grund skulle en långsiktig satsning på miljövänliga transporter kunna göras.
Dagens fossilbränsleförbrännande personbilar måste bytas ut mot kollektivtrafik där det är möjligt. Samtidigt måste en stor del av jordens for- donspark ersättas av miljövänligare personbilar.
Behovet av kunniga bilarbetare in­om en grön fordonsindustri är större än någonsin.

De på kort och medellång sikt bästa alternativen för vägtrafiken, särskilt för stadstrafik, förefaller vara el- och laddhybridbilar, möjligen i kombination med andra generationens miljövänligt bränsle (diesel från biomassa). På längre sikt kan vätgas bli ett helt koldioxidfritt alternativ.
Behovet av att försvara jobben och kampen mot den globala uppvärmningen kräver en grön socialistisk industripolitik. Inom ramen för en samhällelig planering och statligt ägande skulle Sveriges bil-, elektronik- och energibolag kunna mobiliseras för en satsning på elbilar.
Den senaste tidens varsel bland de stora svenska fordonstillverkarna är ett symptom på den globala krisen för fordonsindustrin. Många av de stora bilföretagen dras med stora förluster. SAAB Automobiles ägare GM, världens näst största biltillverkare med 8,6 miljoner bilar 2003, gjorde en förlust på 93 miljarder kronor under första kvartalet 2008. Lysande undantag är Volvo Lastvagnar och Scania, som under en lång rad år har gjort stora vinster. Men oavsett vinstnivåer präglas hela industrigrenen av kortsiktiga vinstintressen där arbetsmiljö och långsiktiga investeringar åsidosätts.

Bilindustrin är fortfarande en av de viktigaste näringsgrenarna i världen. År 2007 tillverkades 73 miljoner fordon runt om i världen - en produktion till vilken hälften av världens gummi och 15 procent av världens stål användes. I Europa jobbar 2,3 miljoner människor direkt inom fordonsindustrin och cirka 10 miljoner hos företag med kopplingar till fordonsproduktionen. Dessutom sysselsätter varje person inom bilindu­strin ytterligare tre till fem personer - exempelvis inom offentlig eller privat service.
Fordonsindustrins svarar också för 16 procent av den svenska indu­strins totala investeringar (2007). Teknik som upptäcks och utnyttjas tidigt inom bilindustrin kan också utnyttjas av andra industrigrenar.

I en internationell jämförelse är Sverige unikt i sitt beroende av fordonsindustrin. Med bara nio miljoner invånare finns här fyra fordonstillverkare med totalt 140 000 personer sysselsatta, som under 2007 också stod för 14,7 procent av den svenska varu-exporten.
Inom bilindustrin brukar man pra­ta om motorindustriella kluster. Ansamlingen av bilindustri i Västsverige, med 70 000 anställda, är ett exempel på ett sådant kluster. Produktionen kräver ett nätverk av underleverantörer med ett brett tekniskt kunnande som levererar sin specifika del av den färdiga bilen.
I dagens så kallade "sekvensproduktion", där lagerhållning minimeras, måste underleverantörerna kun- na leverera på några timmars varsel, vilket kräver geografisk närhet.
Av de svenska underleverantörer­na levererar flera både till personbils- och lastbilsfabriker. Faller personbilstillverkningen bort kan alltså lastbilstillverkningen drabbas då nätverket av underleverantörer tunnas ut.
Det är mot bakgrund av fordonsindustrins relativa tyngd som bilkrisen ska ses. Massavskedanden får en- orma sociala och ekonomiska konsekvenser. Olika underleverantörer är ofta helt dominerande i sin kommun och en nedläggning kan vara förödande för orten. Om en hel bilfabrik läggs ned kan en hel landsända avindustrialiseras, då även möjligheten till annan industriell produktion försvåras. De senaste årtiondenas försämringar av det sociala skyddsnätet gör saken än mer allvarlig. Enligt beräkningar får en Volvoarbetare enbart ut 59 procent av sin lön i a-kassa.
Dagens kris på finansmarknaden har också ökat lånekostnaderna. Det gör att fordonstillverkarna drabbas dubbelt. I stort sett alla köp av tunga fordon görs med hjälp av lån. Faktum är att Volvo själva lånar ut pengar till cirka 30 procent av sina kunder, för att de ska kunna köpa sina fordon.
Samtidigt är biljättarna själva en del av de senaste årtiondenas alltmer parasitära kapitalism. På samma sätt som Wall Streets banker har man belånat de egna företagen i allt större utsträckning, för att öka avkastningen till aktieägarna.

Volvokoncernen gick under år 2007 från 23 miljarder kronor i kassa­kistan till ett underskott på 4,3 miljar­der. Att den ökade belåningen inte har gått till nya investeringar bekräftas av en kartläggning av 20 svenska industriföretag gjord av facktidningen Dagens Arbete. År 2006 satsade de svenska industriföretagen 101 miljarder kronor på aktieutdelningar, men bara 56 miljarder på investeringar. Volvokoncernen höjde aktieutdelningen med 50 procent under 2007, sedan riskkapitalisten och företags­plundraren Christer Gardell köpt en stor aktiepost i företaget och krävt högre avkastning.
De svenska fordonsföretagen har varit extremt lönsamma under de senaste åren.
Så sent som under det andra kvartalet 2008 blev Volvo AB:s vinst 7,2 miljarder kronor. Årslönerna för de 1 400 varslade inom Volvo LV motsvarar bara cirka 7 procent av denna summa.
Man kan fråga sig varför ägarna inte investerar mer i sina företag trots de gigantiska vinsterna? Svaret är enkelt. Utveckling av nya fordonsmodeller kräver stora och långsiktiga in- vesteringar. Det kan handla om nya maskiner och teknologi, både hos bilfabriker och underleverantörer. En kapitalist som investerar i en ny bilmodell kan därför tvingas vänta i tio år på eventuell avkastning.
Detta leder till att kapitalet istället allt mer söker sig till kortsiktig speku­lation. Eller till att man tömmer företagen på tillgångar. Resultatet är en fordonsindustri utan teknologi att klara av exempelvis klimatkrisen.

Krisen inom fordonsindustrin är ett bevis för kapitalismens oförmåga att utveckla samhället och ett argument för ett förstatligande av de stora industriföretagen.
Bara om kapitalismens kortsiktiga drivkrafter avskaffas kan nödvändiga långsiktiga investeringar göras.

Patrik Brännberg

---

Hittills under 2008 har mer än 7 600 jobb försvunnit inom fordonsindu­strin, de flesta i Västsverige.

Företag	Totalt	I Sverige
Volvo Lastvagnar	1 900	1 480
Volvo Construction Equipment	600	600
Volvo PV	6 000	3 900*
Olika underleverantörer**	1 613	1 613

*Till detta tillkommer mellan 0-1 200 så kallade konsulter.

Rädda jobben - inte kapitalisterna

Till att rädda jobb och rusta upp vården finns det "inga pengar" - men till banker och spekulanter. Privatiseringsminister Mats Odell har pre- senterat en räddningsplan för bankerna.

Räddningsplan? Tills nyligen påstods ju de svens­ka bankerna vara ett un- der av stabilitet. Det var ju snarare det privata kapitalet som påstods skapa jobb. Privatisering var ett mål i sig.
Mats Odell betalade i vintras 41 miljoner kronor till investmentbanken Morgan Stanley som "rådgiva­re" i utförsäljningen av statliga Vin&Sprit. Förra helgen skrev samme Odell i Svenska Dagbladet och varnade för "råkapitalism".

Varslen inom bilindustrin fortsätter.
- Det är sjukt orättvist. Det tycker alla, säger Agu­sto Neideitter som arbetat 15 år hos Volvo Lastvagnar.
Han syftar på att företaget de senaste två åren gjort en vinst på 42 miljarder kronor. Av det har man delat ut 31 miljarder direkt till aktieägare.
Också inom vården ho­tas hundratals jobb i bland annat Norrbottens, Västerbottens och Västernorrlands landsting.
Men för högerregering­en, med stöd av socialdemokraternas Mona Sahlin och Tomas Östros, handlar allt nu om att rädda bankerna. Samma banker som gick med 86 miljarder kronor i vinst under 2007.

Sverige ska följa EU:s stora "räddningspaket". Det betyder att garantera lånen mellan bankerna och att starta en fond som ska ställa upp med aktiekapital till bankerna. Finansminister Anders Borg talar om att "rekonstruera" bankerna, vilket i sig visar hur bräckliga även de svenska bankerna är.
I rekordfart, utan demokratiska diskussioner, genomförs drastiska och jät- telika ekonomiska paket.
I Sverige finns erfarenheterna från 1990-talet, då den ekonomiska krisen och "bankakuten" ledde till att 100 000-tals jobb försvann, både i industrin och den offentliga sektorn.
Sänkta pensioner och högre priser på medicin fanns med bland de nedskärningar som drevs
igen­om.
Det som nu behövs är att alla bankernas räkenskapsböcker blir offentli­ga, att bankerna och bilin- dustrin förstatligas under demokratisk löntagarkontroll. Ja till demokratisk, socialistisk planering - nej till privatisering och spekulation.

Volvo Lastvagnar varslar nu 1 400 anställda. Av dessa finns 980 i Sverige, 610 bara i Göteborg. Och inget garanterar att det­ta är de sista varslen, trots enorma vinster.
Varslen har retat upp arbetarna. Det är inte konstigt, då företaget förra år­et gjorde en vinst på hela 22 miljarder kronor, varav hälften gick rakt ned i aktieägarnas fickor. Året innan gjordes en vinst på 20 miljarder, då gick hela vinsten till aktieägarna.

Aktieutdelningen skulle ha kunnat gå till investeringar, men istället har företaget tagit ett lika stort lån som aktieutdelningen var förra året, enkelt räknat 11 miljarder kronor. Lika ab­surt är det att bara räntan skulle kun­na betala lönen till dem som varslats.

Detta betyder att företaget lånat för att dela ut till aktieägarna, samtidigt som man sparkar de som jobbat ihop till vinsten. För Volvo LV går med vinst, varslen beror på ren kapitalistisk girighet. Företaget gjorde sin största kvartalsvinst någonsin andra kvartalet i år med hela 7,2 miljarder kronor.
Enbart en veckas vinst skulle kun- na ge de 1 400 varslade en årsinkomst var. Sådan är kapitalismens logik.
Rättvisepartiet Socialisterna (RS) säger tydligt, inte ett jobb bort. IF Metall måste ta strid för sina medlemmar. RS-medlemmar på lastvagnar kan vittna om en växande kritik mot den s-styrda verkstadsklubben som bara svansar efter företagsledningen. Facket måste agera och om de inte gör det måste initiativen kom­ma underifrån för protester som skul­le kunna visa vägen för att rädda jobben.

Kristofer Lundberg

Volvo Personvagnar varslar nu ytterligare 3 300 personer om uppsägning. I Göteborg handlar det om 1 650 arbetare och 580 tjänstemän. I Olofström 410. Sammanlagt är 6 000 anställda inom personvagnar runt om i världen, med tjänstemän och konsulter inräknade, varslade om uppsägning. Men varslen drabbar många fler än de anställda på Volvo. I själva verket drabbas 10 000 tals jobb. Hela fordonsindustrin skakas av varsel. På fem månader har enbart Lear Corporation, som är underleverantör till Volvo, halverat sin arbetsstyrka.
 
Trots att varslen avlöser varandra ger inte facket någon som helst glimt av att de är beredda att kämpa för jobben. Volvos verkstadsklubb skriver i ett pressmeddelande att varslet berör 1 650 metallare i Göteborg. "Det innebär att totalt 2 250 kollektivanställda i Göteborg tvingas lämna företaget", skriver klubben.

Olle Ludvigsson, verkstadsklubbens ordförande, säger endast att "nu är spekulationerna över, vi har en klar bild av läget för Volvo Personvagnar". Han ger inget som helst sken av att facket är beredd att kämpa för jobben. Istället säger han "Ovissheten som våra medlemmar levt med under en längre period har bidragit till en stor oro och frustration. Men nu när vi ser den verkliga omfattningen av varslet, kan vi fokusera på förhandlingsarbetet med turordningar och hur vi praktiskt löser alla de omflyttningar som neddragningarna innebär". Det är nästan så man kan tro att det är Volvo-vd:n själv som talar.
Oron och frustrationen minskar inte hos de 1 000-tals som förlorar jobben samtidigt som inget visar att detta skulle vara sista varslet.
Den nye vd:n Stephen Odell signalerar just detta. "Det är svåra tider. Vi behöver dra ner mer än vi trott", sade han på presskonferensen och signalerade samtidigt att det kan komma fler varsel.
 
Så länge som facket inte tar kampen för jobben kan fler uppsägningar komma. Fackets passivitet är inget annat än ett hånfullt slag i ansiktet på de tusentals arbetare som förlorar sina arbeten och sin försörjning. Rättvisepartiet Socialisterna uppmanar nu till protester. Om inte facket är beredda att agera så måste protesterna organiseras underifrån.
 
Kristofer Lundberg

Efter beskedet om ytterligare varsel på Volvo personvagnar i Göteborg ökar oron bland de anställda. Samtidigt växer ilskan över fackets tystnad och oförmåga att ta kamp för att försvara medlemmarnas intressen.

Först kom ett varsel om 1200 avskedanden innan sommaren och nu ytterligare ett på 900 IF Metallanslutna. Situationen är alarmerande. Kan det­ta bli slutet för personbilsindustrin i Göteborg och Västsverige? Kommer bilindustrin att gå samma öde till mö­tes som varven? Den totala förlusten av jobb kan bli minst lika omfattande som när hela varvindustrin utraderades. Krisen slår stenhårt, samtidigt som det sägs att Ford vill sälja Volvo PV. Det behövs nu en massiv kamp för jobben. "Facket måste sluta stå med hatten i hand och buga" som en Volvoarbetare sa till Offensiv.

Volvoarbetarna kräver i ett brev till arbetsmarknadsminister Littorin ett omfattande utbildningsprogram som kan höja kompetensen samtidigt som jobb kan räddas i väntan på "bättre tider", samtidigt som en rimlig arbetstakt i monteringen kan skapa jobb samt spara ryggar och leder. Fler än de 1 000 som senast varslats kan räddas med en taktneddragning och sex timmars arbetsdag.

Volvos kris handlar dels om finans-krisen, dels om överproduktion och dels om ökad efterfrågan på miljövänliga alternativ.
Hela transportmedelsindustrin kräver en stor omställning för att minska klimatpåverkan, med krav på politiska beslut och planering. Något som i sig stärker kraven på förstatligande under arbetarkontroll.

Kristofer Lundberg

European Social Forum den 17-21/9

En annan värld är möjlig. Det är temat för European Social Forum (ESF) i Malmö som inleddes i veckan.
En annan värld kan ba­ra bli möjlig genom en kamp för en socialistisk värld.

En socialistisk värld är en nödvändighet för att hejda klimathotet och säkra en framtid i fred och frihet.
Aldrig har världen varit så rik och möjligheterna så stora att garantera alla människor ett drägligt liv. Men i vägen för en annan värld står kapitalismens vinstjakt och plundring. Istället för växande väl-stånd följer kriser och groteska klassklyftor.
Spekulation och kortsiktighet tillsammans med marknadens ständiga kaos bäddade för dagens fi-nanskris och den globala kapitalismens djupdykning.
Kapitalister och politiker som bär ansvaret för krisen vill att arbetare och fattiga ska betala räkningen. Svaret från fackföreningar och sociala rörelser borde vara: Vi betalar inte! Nog är nog.
En ny värld gror i den masskamp som dagligen äger rum mot nyliberalism, miljöhot och krig.

Bara en bråkdel av det som världens regeringar varje år spenderar på militären och nya vapen skulle räcka för att finansiera ett program för att utrota fattigdomen och staka ut vä­gen mot en hållbar hushåll- ning för miljön.
Världens tre rikaste personers sammanlagda förmögenhet överskrider det totala årliga värdet av produktionen (BNP) för världens 49 fattigaste länder.

Oljejätten Exxon gör en vinst på drygt 600 000 kronor per minut dygnet runt. Cirka 15 miljoner människor dör varje år i infektionssjukdomar. Inte på grund av brist på läkemedel utan för att de inte har råd med dem. Var trettionde sekund dör ett afrikanskt barn av malaria. Samtidigt satsar den globala läkemedelsindustrin nästan dubbelt så mycket på reklam som på forskning och utveckling. Och flyktingmurarna blir allt högre.
Det är kapitalismen som delar samhället i fattiga och rika. En rättvis fördelning och produktion för behov kräver att kapitalismen avskaffas, vilket bara kan göras genom en revolutionär socialistisk omvandling av samhället. Detta i sin tur förutsätter revo­lutionära massrörelser - vars stomme är nya arbetarpartier som förenas i en global socialistisk rörelse - med socialistisk politik och stöd av en folkmajoritet.
Uppgiften att bygga en sådan masskraft kan inte vänta.

Rättvisepartiet Socialisterna (RS) och CWI, den internationella socialistiska organisation vi tillhör, är med och lägger de första grundstenarna till en revolutionär massrörelse. CWI (Kommittén för en arbetarinter­national) samlar socialistiska kämpar från 40 olika länder. CWI har medlemsorganisationer i Afrika, Asien, Australien, Europa, Mellanöstern, La­tin- och Nordamerika.
Medlemmar i CWI har gått i bräschen i kampen mot nyliberalism, rasism och sexism.
CWI:s tyska medlemmar skulle exempelvis gärna vara med på ESF i Malmö, men är förhindrade på grund av att man är med och ordnar en stor riksmanifestation mot nazisthotet i Köln.
Kapitalismen och politikerna som står i dess tjänst håller långsamt på att förgöra den värld vi lever i.
Bli med i kampen för en annan värld - en socialistisk värld. Bli aktiv, organisera dig. Gå med i RS och CWI.

Lägret: Socialism, solsken och semester

Rättvisepartiet Socialisternas och Elevkampanjens årliga sommarläger ägde rum den 1-5 juli. Stämningen var på topp med hög politisk nivå, fotbollsturnering, bad och volleyboll.

Den goda stämningen kom sig ­också av det strålande vädret, solen sken under nästan hela lägret.
Förmiddagsseminarierna bestod av en mängd intressanta teman, och många tyckte det var svårt att välja, då det fanns flera man skulle velat lyssna på. Att så många kamrater höll inledningar är förstås väldigt positivt.
Mellan förmiddagsseminarierna och kvällarnas stormöten fanns det plats för olika aktiviteter, såsom bad, fotboll och volleyboll. På onsdagen hölls också ett extra seminarium mitt på dagen om HBT- kamp.
En fotbollsturnering spelades under tre dagar, där Norrlandslaget efter hård kamp till slut tog hem segern.
På kvällarna hölls det stormöten, där inspirerande inledare följdes av många och bra inlägg, vilket visar på en hög politisk nivå inom partiet.
Efter stormötena så kunde man spendera resten av kvällen med att grilla eller att bada bastu.

Frankrike 1968

Lägret besöktes också av internationella gäster, som höjde inspirationsnivån ytterligare. Marie-José Douet från CWI Frankrike höll i inledningen på stormötet om ­Frankrike 1968, en rörelse som hon själv deltog i. Clare Doyle från CWI:s internationella sekretariat besökte också lägret, och avrundade stormötet om Frankrike 1968.
Joe Higgins från Socialist party (CWI Irland) var en annan gäst. Han höll i stormötet om Lissabonfördraget och Irlands nej. Han berättade om den kampanj som man drivit emot detta fördrag inför ­folkomröstningen.
Joe Higgins var dagen efter på en presskonferens om nejet på ­Irland.
"Joe Higgins menar att löntagarnas arbetsvillkor och sjukvård kommer att försämras och att det blir lä­gre löner och pension i och med Lissabonfördraget", rapporterade radions Ekot från denna presskonferens.
Pablo från CWI i Tyskland kom och höll ett seminarium om nya arbetarpartier i Tyskland. Stämningen höjdes ytterligare tack vare dessa gäster.

Kampvilja

Det sista stormötet som hölls på lördagen och avslutade lägret ­handlade om kampen mot högerpolitiken och rasismen.
Under denna punkt talades det bland annat om de kampanjer som RS har drivit, och vilken avgörande roll vårt parti har haft i många ­frågor runt om i landet.
Efter det så hölls det en insamling,  som gav drygt 22 000 kronor till partiet. Resultatet från insamlingen visade på kampvilja och är väldigt viktigt för att vi ska kunna fortsätta att driva våra kampanjer.
Lördagskvällen avslutades med fest, där det bjöds på en god middag som följdes av olika lekar och aktiviteter. God mat serverades dessutom till lunch och middag varje dag, tack vare de fantastiska kockarna.
Gemenskapen var stor under ­hela lägret, och stämningen på topp. Kunskaper och erfarenheter utbyttes och lägret gav inspiration till fortsatt politiskt engagemang.
Ett stort tack till alla kamrater som gjorde detta läger möjligt - hoppas att vi ses igen nästa sommar!

Johanna Evans

Den nya lag som har antagits av riksdagen för att utvidga FRA:s (Försvarets radioanstalt för signalunderrättelsetjänst och informationssäkerhetstjänst) befogenheter har föregåtts av en bitter debatt och brett motstånd.

Den 18 juni röstade en majoritet av  riksdagen igenom det lagförslag (FRA-lagen) som innebär att alla svenska medborgares elektroniska kommunikation kan avlyssnas.
"FRA-lagen tillåter mest avlyssning i Västeuropa", skrev Svenska Dagbladet den 22 juni.
Rättvisepartiet Socialisterna är motståndare till FRA-lagen och andra lagar som ger staten större befo­genheter.
Debatten om och mot lagen har även förts ute på gator och torg med media, ledda av hela tidningspressen enade mot regeringen. Journalistförbundet bad sina medlemmar att delta i demonstrationen utanför riksdagen. Lägg till att mejl har översvämmat tidningar och riksdagen och att internet är fullt av upprop mot lagen samt antiregeringsbloggar.
Debatten i riksdagen visade emellertid att det politiska etablissemang­et är enigt i sin önskan att få igenom en ny lag.
- Det är inte sant att det kommer som en blixt från klar himmel. Det är lite förmätet av Thomas Bodström (s) att förkasta alltihop när hans gamla regering stod bakom grundförsla­get, sade Karin Enström (m).
Och naturligtvis är FRA förtjust över utfallet. Ingvar Åkesson, generaldirektör för FRA, kommenterade:
- Den ger oss ett bra lagstöd som gör det möjligt att fullgöra det som regering och riksdag vill att vi ska göra - nu och i framtiden.
Och det gör den verkligen! Lagen ändrar i själva verket FRA:s ansvars­område helt och hållet.
- Tidigare har FRA enbart spanat på militär kommunikation. Det nya lagförslaget utgör ett paradigmskifte genom att FRA nu ska börja spana på civila kommunikationer.
Oscar Swartz, grundare av internetoperatören Bahnhof, kommenterar i Svenska Dagbladet: "Man vet att FRA fick jordens femte kraftful­laste superdator förra året. FRA ­äskar i den öppna delen av sin budget medel så att de kan bli 900 personer. De skall expandera. Till detta nät skall en perfekt kopia av all internet- och teletrafik som  passerar rikets gräns ledas in".
I Dagens Nyheter minns Peter Englund när han arbetade för FRA. Han förstår det alltför vanliga problem som varje byråkrati möter: "FRA får självfallet allt mindre att göra samtidigt som en hel del av den gamla, firade expertkunskapen ­blivit alltmer värdelös. Och då söker man nya hotbilder, nya uppgifter, nya grepp. För sådan är nu byråkratins logik".
Regeringen har nu gett gett dem en ny uppgift, men Peter Englund tycker synd om dem som arbetar där: "Faran är att det blir som att tömma en hel sjö för att fiska ­kräftor, men bara för att upptäcka att där enbart fanns gös".
Journalistförbundets kampanj­slo­gan var: "Rösta NEJ till ­systematisk avlyssning av medborgarna."
Journalistförbundet påpekade att meddelarfriheten och källskyddet är inskrivna i vår grundlag. Om förslaget antogs har en majoritet av riksdagen via en vanlig lag kränkt grundlagen och därmed satt den ur spel.

Sätts ur spel

På Privacy Internationals ­världskarta över graden av övervakningssamhälle är Sverige markerat med rött. Det står för ¨systematisk oförmåga att upprätthålla skydd¨ mot övervak­ning som kränker den personliga integriteten.
De företag och organisationer som använder internet ­internationellt är nu mycket oroade.
Tidigare i år flyttade Telia ­Sonera sina finska kunders mejlservrar från Sverige till Finland. Krav hade dykt upp från finska myndigheter om att trafik inte skulle kunna avlyssnas.
Förra året uppgav Googles ansvarige för integritetsfrågor till tidningen Internetworld att de inte tänker investera i Sverige om lagförsla­get går igenom.
Bengt-Åke Ljudén, försäljnings­chef på Invest in Sweden Agency (ISA), en statlig myndighet som hjälper utländska företag till Sverige, säger: "Vi har fått tydliga besked från flera stora företag att de inte vill satsa här".
Naturligtvis påverkar varje intrång i medborgerliga, ­demokratiska fri- och rättigheter arbetarklassen. Kampen mot borgerligheten för en bättre del av kakan fortsätter varje dag. Men vårt mål är inte att vinna det dagliga brödet utan att få kontroll över hela bageriet.

Den kapitalistiska staten

Lärdomarna från den brittiska gruvarbetarstrejken 1984-85 visar hur långt en medveten borgerlig regering kan gå för att behålla kontrollen över samhället. Demokratiska fri- och rättigheter är något man kan göra sig av med.
Staten i ett kapitalistiskt ­samhälle är som Marx och Engels påpekade i grund och botten beväpnade män.
I Storbritannien rådde under gruvarbetarstrejken inbördeskrig utan vapen. Men staten och all dess makt kommer att visa sig maktlös när den möter samlad aktion av viktiga ­delar av arbetarklassen. Statens tvångsapparat är effektiv endast så länge som arbetarklassen förblir omedveten om sin egen makt.
I Frankrike 1968 föll den kapitalistiska staten helt enkelt samman. Den paralyserades av den franska arbetarklassens samlade handlingskraft. Den svenska regeringen och FRA-byåkraterna tror kanske att de har vunnit i dag, men den verkliga kampen börjar i morgon.

Andrew Herbert

Uddevalla kommun betalar ut lägst  feriepraktiksersättning i hela landet, med sina 27kr i timmen. Detta har mött verbalt mothugg från facket. I metro göteborg 08-05-22 påpekar Maria Hansson, ombudsman för kommunal, mycket riktigt att lönen "är usel", till och med under Kommunals redan låga minimi krav på 52 kr i timmen. Enligt Lena Andersson på arbetsmarknadsenheten i Ale kommun, som också ligger i botten skiktet med sina 38kr i timmen till sommarjobbare, att de "vägt nyttan av att få så många ungdomar som möjligt pröva på arbetslivet" högre än att ge en skälig ersättning. Ett liknande resonemang används av Uddevalla kommun när de blir attackerade för sina låga ersättnings nivåer. Maria Hansson från Kommunal besvarar detta, i metro artikeln: "om man ger ut feriejobb ska få pröva på arbetsmarknaden då måste ju lönen och uppgifterna stämma överens med verkligheten."  Det är dock möjligt att dessa lönenivåer är till för att förbereda ungdomar på den låglönemarknad som högern vill skapa, då feriepraktiken är till för dem som inte kunnat få sommarjobb någon annanstans. Men för att skapa ett motstånd mot detta måste facket göra mer än bara uttala sig mot den förda politiken, man måste vara beredd att ta kamp för unga arbetares rättigheter. Den kampen gäller inte bara för högre lön utan också mot nedskärningarna och högerpolitiken. Till exempel har den borgeliga majoriteten i Uddevalla, med det högerpopulistiska Uddevallapartiet i spetsen, valt att minska resurserna till sysselsättningbefrämjandeåtgärder med 2,2 miljoner. Samtidigt så är den låga ersättningen och högerpolitiken inte något som kom med den borgeliga valsegern, även under den socialdemokratiska majoriteten genomfördes betydande nedskärningar och även då fick feriepraktikanter arbeta för orimligt låga löner.
Rättvisepartiet Socialisterna är beredda att ta kamp tillsammans med unga och fackligt aktiva för att erbjuda ett verkligt vänster alternativ för unga och arbetare i Uddevalla.

 Vi kräver:

- Stoppa nedskärningarna i kommunalsektor
- Kollektivavtalsenliga löner och uppgifter till feriepraktikanterna
- Att facket tar aktiv kamp för unga arbetares rättigheter
- Att mer kommunalaresurser satsas på feriepraktik för unga

RS Uddevalla

Offensiv 682 12 jan 2006

Under julhelgen ankom det ryskägda fartyget MW Lubawa till Uddevalla. Fartyget kom lastat med kol och skulle sedan lasta på säd för vidare transport till Spanien. Men arbetet avbröts när Transportarbetarförbundet och Handelsanställdas förbund satte båten i blockad.

Orsaken till blockaden var att den nio man starka besättningen hade arbetat sedan den sjätte november utan lön. Det var på julnatten som fartyget kom till Udevalla. Transport var först ut med att sätta fartyget i blockad och Handels, som hade hand om lastningen i hamnen, var snabba med att ge sitt stöd.
Rederiet, som har huvudkontoret i Sankt Petersburg, är kända för att tidigare ha misskött utbetalningen av löner till arbetarna.
 
"Rena slavskeppet"
- Fartyget var rena slavskeppet, konstaterar Göran Larsson på Transport.
Transport och Handels krävde att rederiet tecknar avtal enligt Internationella Transportarbetarfederationens standard, 1 102 dollar i månaden. Det är långt över vad arbetarna på MW Lubawa blivit lovade, men alltså inte fått ut, i lön. Facken krävde också att lönerna skulle betalas ut kontant då det vid tidigare konflikter varit så att arbetare lovats betalt men ej fått lön när de åter anlänt hemlandet.
I måndags backade rederiet West Coast's Line och betalade ut 600 000 kronor som de nio ryska arbetarna fick dela på.
RS/Offensiv, som står för en gemensam kamp med svenska och utländska arbetare mot diskriminering och dumpning av löner och villkor, menar att Transport och Handels här visade vilka metoder som krävs i kampen mot skurkföretag och lönedumpning.
Kristofer Lundberg